Doktor Frasier Crane är tillbaka i en mysig men meningslös reboot
– men må Chandler Bing få vila i frid
TV-KRÖNIKA Hollywoods reboot-feber har hållit i sig så länge att det är dags att konstatera att den är kronisk.
Låt oss bara hoppas att den inte drabbar ”Vänner”.
Man kan tycka vad man vill om alla de reboots som med några få glänsande undantag (som Netflix ”Cobra Kai”) alltid är roligare i teorin än i praktiken – men det går inte längre att tala om en trend som kommer att passera.
Det hela har blivit ett ömsesidigt beroende, där nöjesindustrin inte klarar sig utan lättköpt bränsle i form av redan inarbetade och älskade koncept, och vi fortsätter att skjuta i oss all nostalgi de kränger.
Till och med årets julkalender i SVT är en reboot, av alla 70-talisters heliga favorit ”Trolltider”.
Och den här helgen gör ”Frasier” comeback.
Den klassiska sitcomen, som började som en spinoff från ”Skål”, men fick ett eget gloriöst liv och under sina elva säsonger blev en av tidernas mest prisade tv-serier, har väckts till liv, och visas nu i Sverige på Skyshowtime.
Och dåligt är det inte. Kelsey Grammer hittar direkt tillbaka till snobben doktor Frasier Crane, som i dag är både stenrik och superkänd efter att ha gjort succé som tv-psykiatriker, och nu flyttar tillbaka till Boston för att reparera relationen till sin son.
Visst är det något patetiskt över att Grammer själv var den enda som ville vara med på återträffen, och alltså är omgiven av en helt ny ensemble. David Hyde Pierces Niles lyser med sin frånvaro. Och visst dras nya ”Frasier” med en del av de problem som brukar utmärka den här typen av projekt, där en daterad form och kompisar från förr ska anpassas till moderna sensibiliteter.
Och att det skulle finnas en ny, yngre publik för det här är svårt att se, eftersom det rör sig om ren nostalgi som saknar en stark story.
Den brittiska sitcomveteranen Nicholas Lyndhurst är dock underbar som Frasiers gamla kursare från Oxford, som nu är en extremt oengagerad Harvard-professor. Och som tv-motsvarigheten till ett varmt bad, eller en tröstsmörgås på kvällskvisten, för oss som brukade somna i soffan till sitcoms när genren var som störst och bäst, har nygamla ”Frasier” vissa hemtrevliga kvaliteter.
Men så här veckan efter Matthew Perrys död kan jag inte låta bli att känna ett sting av oro för ”Vänner”, som gick parallellt med ”Frasier” på NBC i tio års tid, tills de båda giganterna gick i graven 2004 med bara en veckas mellanrum.
Originalgänget återförenades visserligen i specialen ”Friends: the reunion” för två år sedan, men en reboot med dem alla lär aldrig ha varit aktuell på riktigt, trots att rykten har florerat.
Och nu är en sådan inte ens längre möjlig.
Frågan är dock hur länge en av nostalgifabrikens lägst hängande och saftigaste frukter kommer att få förbli oplockad i det här klimatet.
Hur länge kan Warner Bros Discovery, som äger rättigheterna till guldgruvan, motstå frestelsen att göra samma sak som de ska göra med ”Harry Potter”, och köra en nystart med nya skådespelare?
Det vore en usel idé, och jag vill aldrig se någon annan än Perry spela den legendariskt sarkastiske Chandler Bing.
Men sämre idéer har blivit verklighet.
FJELLBORGS FAVORITER
American horror story: Delicate
Ryan Murphys och Brad Falchuks skräckantologi har visat på en respektingivande hållbarhet och är nu inne på sin tolfte omgång på Disney+. ”Delicate” är en relativt behärskad graviditetsrysare, med en oväntat övertygande insats av Kim Kardashian.
William Spetz Netflix-serie, med honom själv som en 27-årig vuxenpojke som tvingas bli stor när han plötsligt förlorar sin pappa, är en tragikomisk och fin uppväxthistoria. Om sorg, desperat förnekelse och vikten av att hitta sin egen identitet.
Hålla samman
Lennart Jähkel, Michaela Thorsén och Ulrika Nilsson utgör en suverän huvudrollstrio i SVT:s dramakomedi om hur två vuxna systrar försöker hantera att deras pappa har drabbats av alzheimer. En både mörk och varm vardagsskildring, med flyt i dialogen.
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu