Visst gillade svenskarna Monte Cristo?

Arbets- narkomanen Gérard Depardieu gör helst historiska roller och för tv

CANNES

– Jag har tröttnat på filmvärlden. Det är tv som står för den spännande kulturen numera. Jag har högar av tv-roller som bara väntar på mig, säger Gérard Depardieu när jag står öga mot öga med det väldiga filmmonstret med det känsliga ansiktet.

Ögonen är smältande sorgsna, skratt väller upp ur honom som lava ur en vulkan.

Denna superindustri till karl omsätter en halv miljard årligen bara på sina filmroller.

– Det är så mycket snobberi mot tv, fortsätter han. I alla år är det tv som dragit in pengar åt filmen. Jag borde ha slagit näven i bordet och gått över till tv för längesen.

Han är inte ensam i sin protest. Alltfler av fransk films stora namn – som Alain Delon och Jean-Paul Belmondo – väljer hellre tv-roller numera.

Fransk tv satsar stort på de roller Depardieu älskar mest: historiska kostymdramer på de stora författarnas verk.

– Visst gillade svenskarna Monte Cristo? säger han när vi möts på den stora tv-mässan Mip där han presenterar ännu en stor historisk roll som en av Napoleons generaler i fransk allmän-tv:s satsning på Napoleon.

Jo visst var Monte Cristo en stor tittarframgång och med rätta.

– Kina tyckte också om den. Där fick jag en publik pa 400 miljoner tittare i ett nafs. Såna siffror kan biofilmen aldrig ge.

– Folk går allt mindre på bio, säger han sen.

– Dig går dom på bio för, säger jag.

- Äsch, att vara ett stort bionamn är ingenting i dag.

Han förklarar ingående

varför det betyder så mycket för honom att tolka historiska gestalter.

- Jag slutade skolan när jag var 13 år. Vad brydde jag mig om historia. Jag var på god väg att hamna rejält snett i samhället när jag fick min första roll. Då var jag 17 år. Jag har aldrig velat göra karriär. Jag kan inte fatta hur det sen bara rullat på. Den enda som tyckt det här är alldeles som det ska vara är min gamla mormor. Hon var bra på att spå. Hon sa alltid att jag en dag skulle bli världsberömd. Det trodde jag inte på ett enda dugg.

– Ju mer jag jobbat desto mer förstår jag hur viktigt det är att kunna sina rötter. Jag vill inspirera andra att börja läsa sen de sett tv-serierna, säger Depardieu som medverkat i alla de stora franska tv-serierna från ”Ringaren i Notre Dame” till ”De tre musketörerna” och stuckit emellan med en och annan fransk kostymfilm också från ”Asterix” till Ludvig XIV:s kock ”Vatel”.

I passet står att han är skådespelare och vinbonde. Vinslottet i Anjou är berömt. Hans kompis Sylvester Stallone dricker bara Depardieus vin.

Kedjan Planet Hollywood gör också stort nummer av att ha hans flaskor.

En annan sak är att Depardieu själv har mångåriga alkoholproblem och besvär med vikten.

I Frankrike är han välkänd på de chica avmagringshotellen. Hans karriär har kostat otaliga svältkurer och timmar på gym för rätta looken.

När vi möts är han väldig igen. Han lever farligt : en filminspelning fördyrades åtskilligt för att han åkte fast för rattfylla och tvingades återlämna den finaste utmärkelse en fransman kan få, hederslegionen.

En annan gång måste han in akut under inspelning för en bypassoperation i hjärtat.

Han är 53 år, måttlöst populär

, röker hela tiden och rör sig nervöst som en kapplöpningshäst. Arbetsnarkomanen Depardieu har egentligen bara misslyckats med en sak efter dryga 30 år i film och tv-branschen.

Han blev aldrig stjärna i Hollywood. Den franska charmen bet inte på amerikansk publik lika litet som tv-rollen som upptäckaren Columbus.

Men än sen: som goodwill-ambassadör för fransk kultur reser han världen runt med presidenten lika självkklart som han anländer till tv-mässan med kulturministern i limousine till tjutande poliseskort.

Mindre känt är hans engagemang för unga okända regissörer inte minst i USA liksom han satsar pengar på att utveckla kvalitetsfilm i Östeuropa.

- Det är inget märkvardigt med mig, säger giganten.

- Jag är en supervanlig typ, pappa till två vuxna döttrar.

- Det råkade gå bra för mig. Jag är fortfarande häpen.

Kerstin Hallert