”Sitter som ett spjut”

I morgon tolkar idolerna rock.

Nöjesbladets Martin Söderström var på plats under torsdagens repetitioner och kollade formen inför fredagens final.

Här är hans rapport.

Johan Palm – ”Poison”, Alice Cooper

Mjölbys eget penntroll gör Alice Coopers klassiker bredbent och med ovanligt mycket återhållsamhet i anslaget. Och han får det att fungera och kännas både potent och oväntat säkert i stället för, som så ofta tidigare, spattigt och nervöst.

Grabbens allt mer spruckna stämma passar låten utmärkt och framträdandet känns som en uppryckning i det lilla. Slutsats: Johan Palm sitter säkrare än superlim i morgon.

Dagsform: Ljummen.

Lars Eriksson – ”Smells like teen spirit”, Nirvana

Veckans mest kontroversiella låtval sätter Lars som ett spjut. Medan bandet kämpar som utsvultna bävrar bakom honom står han själv helt stilla, sätter låten i fokus och sjunger som om livet självt stod på spel.

Blodådrorna på hans hals står ut som timmerstockar och svettpärlorna lägger sig snabbt som ett radband längs hans panna. Imponerande hårdpackat med både dynamit och feeling.

Dagsform: Het.

Anna Bergendahl – ”Save up all your tears”, Cher

I hälsovådligt höga klackar placerar sig den lilla tjejen med den stora rösten helt stilla i scenens mitt. Rösten får jobba för högtryck, men den milt smörslungade hårspraysdängan passar hennes röst oväntat väl. Men numret är märkbart dränerat på energi och bett. Det känns som att Anna har ytterligare en växel att lägga i. Hittar hon den så kan det här med lätthet gå från het okej till smått fantastiskt.

Dagsform: Ljummen.

Robin Ericsson – ”You give love a bad name” , Bon Jovi

”Idol” goes ”Spinal Tap”? Tja, det var väl mest en tidsfråga innan någon av artisterna skulle spila över i manér hämtade från den klassiska rockparodin.

Kolla in när Robin E luftgurejuckande knäböjer framför den vilt strängbändande coverbandsgitarristen.

Har ni inte redan fått utslag i ansiktet av skam kan ni fortsätta att titta när Robin E grabbigt hajfajvar med redan nämnda gitarrist efter avslutat solo. Spika sedan fast dubbla skämskuddar framför korpgluggarna och ta inte bort dem förrän killen lämnat scenen.

Men, clownöverspelet till trots; Robin Ericsson har lika delar rivjärn och diesel i pipan, och taggar han bara ner ett par rejäla snäpp kan numret komma att kännas riktigt bra.

Dagsform: Ljummen.

Robin Bengtsson – ”Dude looks like a lady”, Aerosmith

Han kan knappast anklagas för att ha rytmen i blodet, killen från Svenljunga. Detta försöker produktionen råda bot på genom att innan framträdandet säga till honom att försöka sig på lite mer extroverta musikalposer. Instruktionerna gör honom mest förvirrad, så snart står han fastlimmad vid mikrofonstativet igen. Och först då blir framträdandet någorlunda okej. Men Robin Bengtsson kommer ändå att få en tuff match mot de andra i morgon.

Dagsform: Kall.

Alice Svensson – ”Heaven’s on fire”, Kiss

Har skrivit tidigare att rosa, sockerdoppat popfluff passar Alice Svensson perfekt. Därför känns det extremt överraskande – och välkommet – att märka att det dolde sig en salt rockböna under den gulliga ytan. Alice är febersjuk och kan därför inte ge järnet. Men lyckas hon hålla bacillerna under kontroll kan betyget tveklöst höjas ett steg. För trots sjukdomen fyller hon numret med klädsam taggighet och lagomt rivig attityd.

Dagsform: Ljummen.

Kevin Borg – ”Livin’ on a prayer”, Bon Jovi

Som skjuten ur en nypeelad kanon gör Kevin entré på scenen – och därefter sitter plattan fastsvetsad i mattan genom hela framträdandet. Som en elchockad ekorre med koffein i ådrorna erövrar han varje hörn av scenen med samma oförfalskade glädje som imponerande proffsighet.

Dock; det tillgjorda raspet i rösten gör honom inga tjänster. Man blir inte automatiskt mera rock för att det låter som att man gurglat barbequesås.

Dagsform: Het.