Idol-deltagarna går från charmtroll till – monster
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-22
Läs Joacim Perssons krönika
I år har ”Idol”-juryn blivit elak, sägs det.
Ingen pratar om de andra monstren som håller på att skapas.
Snart är nästa kull idoler lika dryga som sina kollegor.
Det är som vanligt. ”Idol”-höstens första veckor är en lång förälskelsefas.
Jay Smiths audition var så fulländad att han trollade upp Everlasts tio år gamla ”Black Jesus” bland Itunes mest nedladdade låtar. Förra veckans ”Heart shaped box” höll Cobain-klass.
När Linnea Henriksson erigerade Stones mest nötta afterskihänge ”Jumpin’ Jack Flash” igen stängde jag inte munnen på två minuter. Tolkningen av Antony And The Johnsons ”Hope there’s someone” var nästan lika knäckande. Elin Blom är svenska ”Idols” coolaste 16-åring någonsin.
Kanske är de nya idolerna faktiskt just det där ”starkaste startfältet hittills” som juryn alltid skryter om.
Ändå gnager den, vetskapen om att allt kommer att förändras. Blixtsnabbt.
Snart är charmen bortskavd. Efter några månader i fabriken är idolerna rekordtrimmade och har lärt sig allt de kan tänkas behöva veta för att uppträda och agera som fullfjädrade artister. Eller rättare sagt, de nykläckta idolerna har efter sex månader i rampljuset ofta blivit stjärnor med divalater större än vilka internationella veteraner som helst. De där som först kämpat nåt decennium innan de breakat.
Idolerna är medietränade som om de bränt sig i decennier i murvlarnas kvarnar. Har byggt upp integritet större än Winnerbäck, Robyn och Thåström. Tillsammans. Den klädsamma ödmjukheten över att ha fått chansen att göra verklighet av pojk – och flickrumsdrömmarna inför nån miljon tv-tittare har plötsligt förvandlas till ett ständigt stammande mantra: ”Jag vill inte förknippas med ’Idol’ längre”.
Ändå grät de av lycka över att vara med. Märkligt.
Jag generaliserar givetvis. Det är mitt jobb. Vissa väljer det andra spåret, att bli slipade men gränslöst trevliga entertainers. Lite som Björn Skifs. De heter saker som Zelmerlöw och Agnes.
Allt det där tänker jag på när jag motvilligt förförs i talangsåpan. För precis som med förhållanden tröttnar man till slut på att alltid bli besviken. Det är liksom inte värt att kära ner sig.
Men, vad fan, han låter rätt bra han Jay. För att inte tala om Linnea.
Och hur är det nu, vad är det sista som överger en?