Utklassning så det sjunger, Erik

Kung Erik gjorde det igen.

Sopade ylande mattan med allt motstånd.

Det vi såg i går var utklassning från första allsångstonen.

Det borde inte vara möjligt egentligen.

Efter att han brottat ned Queens ”The show must go on” i brygga häromveckan trodde jag att spretluggen från Knivsta nått sin topp. Peakat. Att blixten aldrig slår ner två gånger på samma ställe och allt det där.

Ibland är det underbart att ha fel.

Vi hade inte sett det bästa. Förrän nu.

Den där Kiss-covern finns inte mycket att säga om. Det är en gata som Erik sprungit nedför så många gånger att den känns som hans egen. Fullt spjäll, plattan i mattan och Sweden Rock-biljetten glödande i bakfickan.

”Hey Jude” var något annat. En skolboksuppvisning i dynamik och tajming.

Naturligtvis fick han enorm draghjälp av Beatles briljanta pophantverk.

Men ingenting är gratis, publiken måste fortfarande alltid övervinnas.

Om det så kräver att man krämar i med ”Idol”-historiens mäktigaste falsett och leder publiken i en allsång någonstans i gränslandet mellan ett flyglarm och Anders Lundin med eld i håret.

Vi snackar klasskillnad här.

Så ska en arenaslipsten dras. Så ska en publik övertas, övertygas och sättas i rullning.

Se och lär, blivande ”Idol”-aspiranter, se och lär.

Mariette Hansson fick slutligen lämna ”Idol”. Det var allt annat än oväntat. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. I synnerhet om man backar bandet något halvår.

Till hennes fullständigt knäckande audition. Ensam, med en gitarr, egenskrivet material och en rått vibrerande talang.

Kanske blev det också något av en kvarnsten runt hennes hals. Att inget hon gjorde i tävlingen kom att mäta sig med just den där stunden framför juryskranket.

Hon var så ... färdig. Redan så unik i sitt uttryck att oavsett hur många coverlåtar hon gjorde bra på TV4:s ”Idol”-scen kunde inget uppträdande riktigt mäta sig med det allra första. Det som gjorde intryck, byggde bo i hjärteroten och gjorde ”Idol”-formen alldeles för snäv för henne.

Faktum är att hennes ”Lies beyond” kan vara det finaste och mest känslomässigt träffande någon nuddat vid under hela den resa vi kommit att kalla ”Idol” i år.

Det kan ingen ta ifrån henne.