Netflix kris är allt annat än förvånande
TV-KRÖNIKA Netflix krisar.
Och det är på exakt inget vis en ”chock”.
Det har skrivits och pratats mycket om Netflix kris den senaste veckan.
Streamingkrigets jätte och pionjär har för första gången på ett decennium tappat användare, aktien har störtdykt, och det talas om både mer och mindre desperata åtgärder som stopp för lösenordsdelning och reklaminslag på tjänsten.
Det hela ska tydligen ha kommit som en ”chock”.
Men om det verkligen är en chock, handlar det om årets mest väntade.
Den har, i princip, viftat med en chockrosa flagga en längre tid.
Konkurrensen har hårdnat enormt de senaste åren, och till skillnad från Netflix, står flera av de andra aktörerna inte och faller med sina prenumeranter. Apple och Amazon är teknikjättar, Disney har temaparker och anrika traditioner, och Warner Bros kan tjäna stora pengar på att släppa en film på bio innan den får premiär på HBO Max (lex ”The Batman”).
Och Netflix en gång så revolutionerande distributionsmodell, med alla avsnitt på ett bräde, har definitivt kommit tillbaka för att bita dem i häcken.
Snackisarna har blivit dagsländor, som föds och dör under en och samma helg. Kanske orkar folk inte hetsäta serier längre, efter tio år av slafsande i soffan.
Dessutom har Netflix, tvärtemot andra, tagit i från tänderna med prishöjningar. Något som kanske inte hade varit ett problem om kvaliteten på utbudet hade matchat dem.
Men det har den inte.
Tvärtom har produktionerna changerat. Och medan det har blivit extra tydligt den här våren, som har varit en enda lång gäspning hos Netflix, har tecknen funnits där sedan åtminstone hösten 2019.
Du vet att du gör poänglösa slit och släng-serier när du lanserar en funktion som gör att tittarna kan snabbspola sig igenom dem. Tänker i alla fall jag.
Och att sedan dessutom dubba hela konkarongen för vuxna hösäckar, som uppenbarligen inte är intresserade av vad det är de faktiskt tittar på, signalerar inte heller direkt förfining.
Lägg till ett skakigt ekonomiskt läge, som kommer tvinga många att börja sålla bland utgifterna, och vi har en perfekt storm.
Det finns ingen som helst anledning att vara förvånad.
Och då har jag inte ens nämnt det tråkiga som blir mer och mer uppenbart:
Marknaden är mättad.
Folk pallar snart inte med fler streamingtjänster, appar, plustecken och namnbyten.
Nyligen dök Starzplay upp, och den här veckan Britbox. Två nya tjänster som, aningen förvirrande, även samarbetar med Viaplay respektive C More.
Paramount+ hann knappt lanseras förrän de meddelade att de snart blir SkyShowtime.
Det börjar bli… rörigt.
Och framför allt: När allt fler varumärken låses in i egna separata tjänster blir resultatet att alla som vill överleva måste massproducera nytt originalinnehåll – i alldeles för hög takt.
På så sätt har guldrushen i streamingvärlden, ironiskt nog, inneburit slutet på den kvalitativa guldålder för tv-serier som tog sin början kring millennieskiftet.
Det är med andra ord inte bara för Netflix som situationen inte är hållbar.
Fler kommer att få kallduschar på en överhettad marknad.
FJELLBORGS FAVORITER
We own this city
Korrupta poliser är svin i ett trasigt system och läget i Baltimore är nu ännu mer hopplöst, i David Simons och George Pelecanos andliga uppföljare till ”The wire”. Något att ta sig an med tålamod, och förväntningarna hållna i schack, på HBO Max.
The offer
Den här miniserien om skapandet av alla tiders gangsterrulle ”Gudfadern” är verkligen för lång. Alltså på tok för lång. Men den är också en underhållande skröna, och ett charmigt kärleksbrev till 70-talets Hollywood. Premiär den 29 april, på Paramount+.
Made in Oslo
En barnlängtan som äter upp allt annat. Ämnet har varit återkommande de senaste åren, men fortsätter att beröra. Här i en ny norsk serie på Viaplay, med Pia Tjelta som en fertilitetsläkare som själv kämpar för att få barn, och blir allt mer desperat.
Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv