Det är över nu

Per Bjurman

Per Bjurman tar farväl av sin gode vän Tony Soprano

KEARNEY, NEW JERSEY. Time to say goodbye, som Andrea Bocelli sjunger i Carmelas favoritsång.

I kväll försvinner Tony Soprano, Paulie Walnuts, Silvio Dante och de andra ut i skuggorna.

Och nu kan vi som finns i verkligheten börja fundera över varför vi blev så förälskade i en samling vidriga sociopater från New Jersey.

Det hann inte gå mer än några få avsnitt av första säsongen.

Sedan hade New York Times slagit fast att ”Sopranos” inte bara var den bästa tv-serien någonsin.

– Det är överhuvudtaget den mest omvälvande populärkulturella yttringen på flera decennier, menade ”Den grå damen”.

Åtta år, sex säsonger och 86 avsnitt senare är det få som på allvar kan ifrågasätta den sanningen.

”Sopranos” hör faktiskt till det bästa som någonsin hänt – alla kategorier.

Inte för att serien egentligen var perfekt. Manus har till exempel haft sina svackor, inte minst under den fjärde säsongen då den orimliga kärlekshistorien mellan Carmela och skräckinjagande Furio tidvis stod i sövande fokus (å andra sidan var det då den äcklige Ralphie Cifaretto fick agera bowlingklot också, så helt bortkastad var den verkligen inte). Jag tyckte också att producenterna och regissörerna var lite för förtjusta i att ha en etablerad filmstjärna som Steve Buscemi i ensemblen. Hans Tony Blundetto fick för mycket utrymme – på bekostnad av karaktärer som kändes betydligt mer angelägna.

Men de där bristerna saknade betydelse. Det handlade bara i marginell mening om storylines i ”Sopranos” – även om det funnits stunder då den här serien dramaturgiskt sett nuddat samma himlar som de bästa filmerna. Det helt avgörande var karaktärerna och den relation man som tittare omedelbart etablerade med dem.

Carmela, Paulie Walnuts, Silvio Dante, Uncle Junior, Doctor Melfi, Johnny Sack, Christoper Moltisanti ... det är figurer som fick eget liv, som upphävde gränsen mellan fiktion och verklighet medan de gick omkring där ute i de torftiga men ändå förföriska vardagsmiljöerna i Kearney och North Caldwell.

För att inte tala om Tony själv.

Det blev ju en riktig vän, en nära kamrat vars väl och ve man helt barockt investerade egna, verkliga känslor i. Kvällen när Uncle Junior sköt honom, då mådde jag dåligt. På riktigt.

Det är ologiskt, av flera skäl. Tony var ju ett as. En omnipotent sociopat som utförde avskyvärda handlingar. Men inte ens när Chase varit övertydlig i försöken att manipulera fram vår avsmak (som när han smiskade upp assemblyman Zellman, eller skickade ful-Patsy på älskarinnan Gloria, eller spöade stackars George på Bada-Bing) har vi helt kunnat fejsa den sanning som ju till slut fick till och med Melfi att ta sin hand i från honom.

Jag antar att vi tyckte att han under alla lager av ondska var en vanlig, rätt sympatisk snubbe från New Jersey som våndades över samma saker som vi själva – och sen råkade ha ihjäl folk på sin fritid.

Om avsnittet i kväll ska jag inte avslöja mer än att lökringar och Journeys ”Don’t stop believin’” har betydelse – och att saknaden efteråt kommer att vara bedövande.

Det är över nu.