Har juryn fått slut på saker att säga?

Aftonbladet.se:s Idol-kommentator Martin Söderström om pösmunkigt proppmätta påhopp

Mando Diao.

Sator.

Per ”Tut-Bjurre” Bjurman.

Borlänge är klassisk svensk rockmark.

helskärm

Om det märktes i kvällens program?

Kanske inte så att marken gungade.

Däremot fanns det gott om tillfällen att begrava ansiktet djupt, djupt i skämskudden.

Så många plågsamma exempel på att bristande talang ofta går hand i hand med en total oförmåga till självinsikt.

Kinderna blossar fortfarande så rött att man skulle kunna grilla marshmallows på dem.

Kanske var det Malmös fel.

Kanske var det en otacksam uppgift att försöka imponera efter gårdagens stjärnkavalkad i den där staden vid Öresundsbrons fot.

Men nu ska jag sluta gnälla.

Självklart fanns det små klargnistrande pärlor mitt i rodnadens dimma.

Saneringsteknikern Tomas Andersson till exempel. Killen rockade rumporna av juryn med en närvaro som kändes nästan självlysande.

Otis Redding-sjungande Oskar med kvällens mysigast murriga soulstämma.

Trubadur- Mathias, som grillades hårdare än någon annan sökande, imponerade – trots Kishtis tröttsamt överspelade attack på pojkstackaren.

På tal om det.

Börjar det inte kännas som att juryn fått slut på saker att säga nu?

Får allt oftare uppfattningen att de börjat spela rollerna av sig själva, och att både sågningarna och hyllningarna har börjat sakna såväl elegans som djup.

Kvar är bara pösmunkigt proppmätta påhopp som ”du suger”.

Det känns ju lagom piggt.