”Jag grät på vägen hem”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-31
Ida Lithell om kraften i ett team
Så var denna säsongs körledare korad i Körslaget. Grattis Hanna Hedlund med bihang. Men vad susar med i minnesbanken?
Att den enda som kunde tillfört överraskande dynamik åkte ut med en svordom, och det som första körledare att lämna tävlingen. Att grannsämjan torde fått ett uppsving på östkust som västkust.
Och så något mer jag inte kan sätta fingret på.
Jag sitter i soffan och undrar varför det känns som när jag var liten och såg grundskolans fröknar framföra ett teaterstycke som final på läsåret. Vi garvade läpparna av oss när replikerna trillade runt i löständermunnar på lärare som förnekat pensionen. Vi klappade fram handsvett efter minsta buskisvits. De som kunde busvissla tog ton, vi som inte kunde men ville, vi fejkade. Vi kallade lärarkåren för Barn av Peter Flack och tackade denna Närkes ständige revykung för hans inverkan på hemstadens dråpliga scenamatörer. Inom oss var vi alla stolta örebroare, långt från nidbilden av gnällighet personifierad.
Men så kom det stora avskedet. Sista sången innan splittringen, sista skämtet innan Örebro försvann från kartan för många av oss i publiken. Med ens blev det dråpliga någonting att sakna. Vana vid upplevelsen skulle vi nu vänja oss av med den.
Jag minns att jag grät på vägen hem.
Inga tårar i afton, men avvänjning har påbörjats.