”Game of thrones”-finalen var en bra besvikelse
Fanns bara spillror kvar av det som en gång var ”Game of thrones”.
Ur det vrakgodset byggdes en final som blev en bra besvikelse.
Den som trodde att det gick att landa den monumentala jätten utan olyckor och sjuka frågetecken måste vara från vettet.
Jämfört med vad ”Game of thrones” var i ungefär fyra och en halv säsong tillåter finalen ingen djupare granskning.
Storyn, karaktärerna och intrigerna var till slut så fulla av hål att det inte gick att reparera skadorna.
Men det var inte Daenerys ”Kahleesi” Targaryens förvandling till världens galnaste masugn som förstörde serien.
Någonstans var just den vändningen rätt väntad, för att inte säga nödvändig.
Att hon haft en Darth Vader i sig har varit rätt tydligt under seriens gång. Den som missat det skulle inte lägga märke till en bulldozer på garageuppfarten heller.
Problemet var, som så mycket annat mot slutet, att förfallet inte fick tillräckligt mycket tid.
Men annars blev näst sista avsnittet, ”The bells”, seriens riktiga final.
En av de mest blodtörstiga dramaserierna någonsin kulminerade i ett massmord som tjänade sitt syfte.
Det vill säga att få tittaren att inte vilja se en enda avskuren hals, förkolnad kropp, skrikande barn, avhuggna kroppsdelar och mosat ansikte till.
Det var nog nu. Lägg ner. Vit flagg. Utmattningen var nästan fysisk, trots att man inte rört en muskel i över sjuttio minuter.
Samma politiska uppfattning som draken Drogon
Effekten hade inte blivit lika stor om krigsförbrytaren hade varit någon annan än sagans ”hjälte”, drakmodern Dany. Det är en sak att se henne avrätta slavägare men något helt annat att titta på när hon rostar tusentals oskyldiga människor levande i ett inferno som aldrig verkar ta slut. Att alla som har råkat döpa sina egna barn till Kahleesi säkert fick en ångestattack av ”The bells” var givetvis en mycket välkommen skrattfest. Grattis.
”The bells” träffade George R R Martins grundton perfekt. ”Game of thrones” handlar i slutändan om vad som händer med maktfullkomliga människor. Vem som betraktas som tyrann handlar ofta om perspektiv. Det är enkelt att låta ändamålen helga medlen och utföra onda handlingar med ”goda” intentioner. Precis som ”Slakthus 5” av Kurt Vonnegut är ”The bells” inspirerad av de allierades bombningar av tyska staden Dresden under andra världskriget.
”The bells” var slutet för mig.
Själva finalen blev mest en mer eller mindre nödvändig epilog. När det gäller Järntronen, vem som skulle parkera stjärten på den, har jag överraskande nog samma politiska uppfattning som draken Drogon:
Stek den fula fåtöljen.
Mer imponerande att käka chips
Vad man tycker om det sista avsnittet beror kanske på vilken karaktär man gillade mest. Spelet om Järntronen var för det mesta en angelägenhet för världsfrånvända envåldshärskare, narcissister och monarker. Vem orkar bry sig om det, egentligen?
Oäktingen Jon Snow var seriens ryggrad. Han ville inte ha någon krona på huvudet och var en av få som satte andra före sig själv. Ju fler som hånade karaktären, desto mer tyckte jag om norrlänningen.
Han var envis, trulig, ohyggligt lojal, självuppoffrande, butter, en inkompetent politiker och en värdelös taktiker, i pelargångar, ute på slagfältet och i sina två kärleksaffärer. Men en karaktär som irriterar så många män och kvinnor måste ju göra någonting rätt.
”Game of thrones” hade inte blivit valyriskt stål utan honom och systrarna Sansa och Arya Stark. Alla deras storybågar slutade i alla fall tillfredsställande.
Många har kallat tv-serien för slutet av en era. När kommer folk att samlas kring en liknande tv-serie på samma sätt igen?
Ingen aning. Det lär framför allt dröja innan lika många människor engagerar sig i töntstämplade genren fantasy.
Och till alla som känner sig kränkta och svikna över hur serien gick i mål:
Det är ingen insats eller uppoffring att titta på tv. Exakt ingen säger ”oj” eller ”wow” över av att någon måste ställa klockan och stiga upp fyra på morgonen för att få veta hur det gick för tre drakar och några demoner.
Det är mer imponerande att käka chips.