”Grabben känns nyvaken på scen”

Topplistelåtar och duetter.

Hur tacklar idolerna den utmaningen?

Nöjesbladets Martin Söderström fanns på plats under torsdagens repetitioner för att ta reda på svaret.

Erik Grönwall – ”Bodies”

Blev inte den comebacksmocka som Robbie Williams nog hade önskat. Eller behövt. Och den blir ingen Eriksgata för Grönwall heller. Att låten nästan helt saknar hook är förstås ett problem bortom Eriks kontroll. Men det går ut över känslan, och långa stunder känns grabben nyvaken och halvsovande på scenen. Bitvis lyckas han ge den platta låten några välbehövliga Whitesnake-örfilar, men den riktiga explosionen uteblir ändå.

Dagsform: Ljummen.

Eddie Razaz – ”Curly Sue”

Trots jobbet i motvind har Eddie blivit en fena på att hitta känslokärnan i de låtar han framför. Här sliter han blydojorna från Takidas jobbiga cementblandarballad och blåser den full av värme och omedelbar inlevelse.

Men var det leder är svårt att säga.

”Idol”-bandets slakthusgitarrer gör nämligen sitt yttersta för att fläska sönder framträdandet och stampar bort varenda försök till nyans.

Men mitt i brötorkanen står Eddie pall – och lyser som en stjärna.

Dagsform: Het.

Reza Ningtyas Lindh – ”Halo”

Juryns egen lilla kelgris ger Beyoncés brottarhit en skön avighet med sin snyggt hesa stämma. Sången sitter som en tatuering, som nästan alltid blir fallet när Reza står på scenen. Ändå känns det som att något viktigt fattas. Det blir stillastående, lite småtråkigt och dynamiken har någon opererat bort med häcksax. Stabilt – men aldrig spännande.

Dagsform: Ljummen.

Calle Kristiansson – ”Bad day”

Det börjar bli en tradition det här. Men det här repet är inget undantag. Texten har Calle lämnat i en del av hjärnan han inte hittar till så bra, och kameramanuset sitter som en dåligt sydd frack. Men den varma soulrösten räddar, som så ofta tidigare, det mesta och han häller till slut ändå ned en anslående skvätt närvaro i Daniel Powters axelryckning till låt.

Men han har gjort långt bättre uppträdanden än detta.

Dagform: Ljummen.

Tove Östman Styrke – ”I wish I was a punkrocker”

En låt det torde vara stört omöjligt att göra något ens i närheten av vettigt av. Men lyssna på inledningen och bli svårt motbevisade. Tove gör den ensam, helt a capella med stadig blick rakt in i kameran. Det är underbart, sprucket, härligt modigt och med passionen ständigt närvarande.

Så långt är det makalöst.

Sedan kommer kören in och sabbar. De svänger okänsligt in låten på en frikyrkodoftande väg som känns på tok för mycket Real Group för sitt eget bästa.

Dagsform: Het.

Mariette Hansson - “Bleeding love”

Det börjar trevande. Trots slutna ögon verkar Mariette ha svårigheter att hitta nyckeln till låten. De första minuterna står lika stilla som en bil utan hjul.

Sedan händer något enastående.

Precis mot slutet klaffar precis allt och Mariette förvandlar allt till gåshudsknottrig västkustgospel. Det är överväldigande mäktiga ögonblick och frågan är om hon sjungit såhär bra förut i tävlingen?

Dagsform: Het.

Och så var duetterna:

Reza Ningtyas Lindh & Eddie Razaz: “If only you”

Draget är det inget fel på när Eddie och Reza ger sig på klisterdisco. Håll särskilt utkik efter Eddies spikraka ton i crescendot. Den är strax över tre kilometer lång och pågår i ett kvartal. Snyggt.

De två artisterna stryker kring varandra som löpska klockarkatter och ambitionen att försöka skapa ett osande nummer är det inget fel på. Men hettar till gör det aldrig, de täta omfamningarna till trots.

Tove Östman Styrke & Erik Grönvall: "Kids"

De två som undertecknad tippat som Globenfinalister tillsammans på en scen. Vad händer då när de två storfavoritera ska gå i Robbies och Kylies fotspår?

Jag tror att det kallas kemi. Hela numret bygger på det, och det fungerar. De står tätt, tätt intill varandra och det finns en undertryckt och mycket övertygande laddning mellan de två artisterna. Själva säger de att de haft problem med att hålla sig för skratt när de övat. På scenen känns det bara naturligt och alldeles självklart.

Mariette Hansson & Calle Kristiansson: "Someone new"

En helt självklar hopparning av artister. De är goda vänner utanför scenen och kanske är det vad som gör att de har ett självklart och avslappnat samspel som fungerar utmärkt. Sångmässigt är det förstås alldeles fläckfritt, och framför allt Mariettes ljusa röst skänker det utsökt sorgsna uppbrottsdramat en oemotståndlig stor del storartat sorgsen själ och ett hjärta som känns äkta.