Så här låter alla idoler på fredag

Helena Trus

GÄVLE. Låtvalen är deras egna. Veckans utmaning är "motown".

Men hur bra gör de ifrån sig? Nöjesbladets "idol"-krönikör Helena Trus följde genrepet minut för minut och spanade in artisternas dagsform.

Het, ljummen eller kall?

Amanda Persson, "I´m coming out" (Diana Ross)

Öppnar showen genom att skrika "Kom i gen Gävle". Efter det kan det bara bli bättre. Och det blir det. Amanda skrider runt scenen likt en isprinsessa - med en röst som kan få isen att gå i tusen bitar. Amanda har lika mycket soul i rösten som självförtroende. Hon har dock fått kritik för att spela över. Men håller det där nyfunna leendet i sig på scenen, blir hon plötsligt mer äkta.

Status: Het

André Zuniga-Asplund, "My girl" (The Temptations)

Killen har stått på scenen trots halsfluss och magsjuka. Så den stora frågan är: vilken sjukdom har han den här veckan? Vilka bakterier det än rör sig om påverkar de i alla fall inte hans röst. Rösten som tillsammans med storbandet smälter i hop till en marängswiss. Men André, skippa den där jag-är-idol-och-titta-jag-kan-gå-ner-på-knä-och-sen-resa-mig-upp-i gen-posen. Tack.

Status: Kall

Moa Lignell, "You can´t hurry love", (The Supremes)

Förra veckans supersuccé är på gott och ont. Att försöka överträffa det kan vara en omöjlig uppgift. Tyvärr öppnar inte hennes låtval upp möjligheterna. Det blir för många fingerknäpp, fingerpek och karaokekänsla. Även om det är en väldigt proffsig sådan. Tyvärr blir det här för opersonligt.

Status: Kall

Amanda Fondell, "Please mr. postman", (The Marvelettes)

Till skillnad från flera av konkurrenterna besitter Fondellen den musikaliska gåvan att göra låten "till sin egen" (för att citera Laila Bagge). Jag vill också utfärda en varning för alla känsliga: Amanda sparar inte på "skiten" i rösten. Därför kan det kan vara en god idé att sänka volymen när hon tar sluttonerna. Alltså, vad spännande det skulle vara att höra Amandas snyggt vulgära röst i en ballad.

Status: Het

Robin Stjernberg, "Reach out, I´ll be there", (Four tops)

Det är bara att luta sig tillbaka och njuta när Robin tar ton. Det lär inte bli ett framträdande som går till historien men ändå ett praktnummer i soul. Älskar inte direkt låten, men kommer ändå på mig själv att stampa takten med foten och vicka lite på höften. Säger som Baloo: Katten, det svänger ju.

Status: Het

Molly Pettersson Hammar, "Nowhere to run", (Martha and the Vandellas)

Molly chockade många av oss med förra veckans sura toner. Det visade också att hon bara är mänsklig. Nu är rösten med henne, på alla möjliga sätt. Låten tar inte bara fram souldivan Molly utan också wailande Mariah Carey-egenskaper. På gott och ont. Ont - för det som farbror doktorn kallar tinnitus.

Status: Ljummen