Kleerup är ett litet mysterium

Markus Larsson

Markus Larsson sätter betyg på kvällens ”Så mycket bättre”

En intressant utveckling.

Kleerup tar det till nästa nivå.

I år kan man tydligen delta utan att synas i rutan.

Briljant.

Var tog Kleerup vägen?

Ja, säg det.

Det framgick inte i programmet.

Finns väl ingen direkt anledning att raljera över hans frånvaro. Folk behöver vila av olika anledningar.

Men det vore spännande om Kleerup satte en ny trend i "Så mycket bättre" – vissa avsnitt skulle definitivt bli bättre om man som tittare kunde sitta och spekulera i vad han eller hon eller hen pysslar med när de andra deltagarna klingar i glasen och drar på sig spexiga trikåer.

En kulturgärning av TV4

När Kleerup till slut dök upp kändes det mest som om han, muttrandes och hostandes, rev av en pliktskyldig trudelutt. Och så var det med det.

Annars var det ett mycket hjärtevärmande avsnitt.

Det tål att upprepas: musiken är inte alltid programmets behållning. Vem i all sin dar orkar lyssna på coversås när det finns bättre original? Är inte det i längden en onödigt avancerad form av s&m för öronen?

Däremot gör TV4 ständigt en kulturgärning när "Så mycket bättre" lyfter fram namn som sällan eller aldrig syns i lika folkliga sammanhang.

Starka berättelser

På hiphopscenen är Ison & Fille så etablerade att de skulle kunna beskrivas som veteraner.

Men bortom det gissar jag att Fille mest är känd för sin tv- och radiofigur Lilla Al-Fadji och att Ison har fått det största genomslaget som jurymedlem i talangjakten "X-factor".

Båda två har dessutom berättelser som förtjänar att höras oftare på bästa sändningstid. När Ison lugnt och rakt berättade om hur han och mamman levde som hemlösa i Stockholm på 80-talet är det svårt att inte börja svälja. De dipdrypande chipsen fick vara ett tag.

Musiken är som en förlängning av Ison & Filles personer – tillbakalutad, varm och jordnära. Och att deltagarna skulle tolka hiphop krävde vissa förberedelser. På förhand kändes störtkruka, säkerhetsbälte och luftkudde nödvändigt. Risken för fatala krascher var överhängande.

Bryant fortsätter att imponera

Men nästan alla uteblev. Tätt följd av Lisa Nilsson så gjorde Miriam Bryant föga överraskande den bästa tolkningen med "Stationen". Bryant fortsätter att sjunga med ett djup och en personlighet som lämnar de andra bakom sig.

Och så var det superhjältetrikåerna också.

Att se Niklas Strömstedt springa runt och kramas i någon sorts Stålmannen-dräkt och att Lisa Nilsson visade fingret åt kapitalet genom att hytta mot, bland annat, timmerbilar var... åh, nej. Åh, nej.

Säger som Homer Simpson när han råkade se grannen Ned Flanders i tajta skidbyxor:

"Måste. Tvätta. Ögonen."