Jag fick inte synas bakom Tony Irving
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-12
Läs Agneta Sjödins krönika
Jag har ju haft ynnesten att betrakta ”Let’s dance” från lite olika vinklar. Först som programledare i två säsonger, sedan som dansare under – ja det vore fel att säga en säsong, men det blev i alla fall några program.
Min senaste och förmodligen sista insats var som publik förra fredagen. Tobias och jag hade lovat våra vänner att titta förbi. Jag satt snett bakom juryn och fascinerades över livets tvära kast – exakt en vecka tidigare hade jag stått bara två meter från där jag nu befann mig och blivit bedömd.
Nu satt jag i stället i godan ro och sippade på ett glas vitt och njöt av att slippa bli betygsatt av Tony.
Då kom plötsligt en man ur personalen fram och bad mig att inte luta mig fram bakom pelaren. ”Då syns du nämligen bakom Tony Irving och det ser konstigt ut”, sa han. Självklart förstod jag, det ser inte bra ut i bild om ett huvud plötsligt dyker upp bakom en pelare.
Men lite skämtsamt sa jag ”jaha, nu när ni äntligen har blivit av med mig så vill ni helst inte att jag syns överhuvudtaget”.
Han log lite osäkert innan han skyndade iväg mot nästa uppgift och lydig och väluppfostrad som jag är dök jag in bakom pelaren igen. Jag såg inte så mycket av dansen den fredagen men jag har hört att alla dansade fantastiskt!
Den här veckan ville jag inte begå samma misstag så jag var och såg repetitionerna i går. Jag kan lova er, ni kommer inte att bli besvikna i kväll heller. Det är svårt att sia om vem som ska göra mig sällskap i publiken nästa fredag.
Förra fredagen stod Rabih och Marcus på trappan. Jag kände med dem eftersom jag vet hur det är att stå där – det är lite som Alf Henriksson har skrivit: ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något oväntat sker?…”
Så värst oväntat kanske det inte är, alla åker ju för eller senare ut, men tiden tycks verkligen hejda sig.
Jag undrar vad du gör i kväll, Rabih? Kanske tittar du på ”Let’s dance”, eller så hänger du med dina polare på Lyckseles enda och hetaste nattklubb, ”Seaside” på hotell Lappland, bara för att du just nu är så trött på alltihop så att du inte orkar se ett enda danssteg till.
Men sluta för guds skull inte att dansa, Rabih, för rätt vad det är står någon där och viftar med ett musikalkontrakt. Man vet aldrig när ”något oväntat sker?…”
Agneta Sjödin