”Den blir en braksuccé hos barnen”
Publicerad 2013-12-01
Jan-Olov Andersson har sett årets julkalender
En stenåldersfamilj reser till nutiden.
Barnen framför tv:n lär nog bli både engagerade och roade av årets julkalender, medan vi vuxna kan se både samhällssatir och några brister.
Bertil Almqvists (1902-1972) böcker om Barna Hedenhös gavs ut 1948-1971. Berättelserna om stenåldersfamiljen som gjorde äventyrliga resor till kända platser och händelser, blev väldigt populära.
Nu har SVT lånat figurerna till en ny historia. Med hjälp av magiska sagogryn och en gammal träraket, kraschlandar stenåldersfamiljen på ett stängt museum (i verkligheten Naturhistoriska museet) i nutidens Stockholm. Där väntar möten med moderna prylar och människor, främst den unga flickan Stella (Mirjam Kjellman) och hennes excentriska farmor (Lotta Tejle).
Utanför museet styr och ställer en galen statsminister (Sten Ljunggren) över både landet och sin hunsade son (Björn Gustafsson).
Den tid när man kröp upp i tv-soffan med barnen och under ett antal år slaviskt såg julkalendrarna rätt mycket med deras ögon, kommer aldrig tillbaka. Därför är julkalendrarna från de åren, rent känslomässigt, oslagbara. Särskilt ”Dieselråttor & sjömansmöss” (2002).
Med enbart vuxen blick, har årets kalender sina stunder med oväntat mycket samhällssatir i botten.
Serien har tyvärr rätt taffliga effekter och det är ett Stockholm befolkat av nästan inga människor som skildras.
Skulle dock gissa att det blir braksuccé hos barnen i tv-sofforna. Här finns allt från slapstickhumor till sådant som att Stella måste lära barnen både att äta godis och använda toaletter. Inte så mycket jul i de första sju avsnitt jag har sett, men det lär väl komma med tanke på titeln…