”Den salongsberusade slöjdläraren är tillbaka”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-26
Nöjesbladets Martin Söderström kollar formen på Idolernas rep
MALMÖ. Arena är temat.
En arena är lokalen.
Nöjesbladets Martin Söderström fanns på plats i Malmö Arena under torsdagens repetitioner för att kolla in idolernas dagsform.
Det här är hans rapport.
Calle Kristiansson:
1. ”Hungry heart”
2. ”Jumpin' Jack flash”
Calle ser imponerad och tagen ut av situationen – och då kanske mest av lokalen. Fler gånger låter han blicken svepa över den lika stora som tomma arenan. Som för att försöka förstå vad det är han egentligen är med om. ”Bossens” kioskvältare får en avslappnad pondus i kristianstadssonens tappning. Kanske lite väl avslappnad? Visst låter det stort och mäktigt, men rösten slirar väl mycket för att det ska böra osa guldvittring på allvar om det här.
Stonesklassikern borde ju per automatik ge orkanvindar i rockseglen. Därför är det extra konstigt att det aldrig riktigt släpper. Rösten är mindre risig här, men på scenen är den gamle, skostirrande, Calle tillbaka. Den introverta stämningen vill inte släppa, små promenader ut i publikraderna till trots. Mot slutet plockar han dock fram sin gamla patenterade dans igen. Den där som påminner om en salongsberusad slöjdlärare, ni minns? Det är ju värt en liten applåd, bara det...
Dagsform: Ljummen.
Mariette Hansson:
1. ”Land of confusion”
2. ”You're the storm”
Genesisdängan är ett tämligen udda låtval i sammanhanget. Jag menar, den gör sig betydligt bättre i Patrick Batemans ”American psycho”-våning än i en konsertlada i Skåne. Men Mariette gör vad hon kan med den bombastiska och synthtjocka åttiotalsburgaren. Faktum är att hennes ögon verkligen glöder och övertygelsen går som en snitslad bana genom hela numret. Jag tror faktiskt inte jag sett henne kämpa så hårt med ett uppträdande någonsin tidigare.
Cardigansnumret har en känslomässig klangbotten som det första framträdandet helt saknar. Här är Mariette på hemmaplan, med full koll på såväl toner som emotionell spännvidd. Det är avväpnande moget och känns som en i sammanhanget frisk fläkt av lugn och värdighet.
Dagsform: Het.
Tove Östman Styrke:
1. ”Pride (In the name of love)”
2. ”Since you been gone”
Mina damer och herrar, Tove är tillbaka. Efter förra veckans lågvattenmärke har stjärnan från Umeå rest sig, borstat av sig rosten och börjat ladda från marken igen. Dels är hon den första att under repen faktiskt utnyttja scenen och lokalens storhet. Hon tjurrusar från kant till kant, interagerar med en låtsad publik och ser ut att faktiskt njuta av att få leka Bono fullt ut för en stund. Och sången då? Tja, refrängerna är ett enda långt konfettiregn av tjusigt spruckna Tove-toner.
Det är naturligtvis snudd på makalöst bra.
Liksom Calle gör även Tove i sitt andra nummer en liten promenad ut bland bänkraderna. Springet i benen är intakt och i Toves energidarrande händer blir Rainbows gamla skäggrock till en pigg, skinande och välpolerad pärla av livsbejakande arenapop.
Dagsform: Het.
Erik Grönwall:
1.”Shout it out loud”
2.”Hey Jude”
Jomenvisst. Vad hade ni trott? Erik rusar genom Kiss-numret med håret i lågor, laserstråleögon och varenda ficka full av dynamitgubbar. Naturligtvis är det lika kraftfullt som säkert och stjärnglittrande. Killen kan lika gärna skruva fast sig själv på den enda finaltronen redan nu, för hem lär han inte skickas.
På minussidan?
Tja, det där mellanstadiedoftande luftgitarrgnidandet och den Angus Young-kopierade duckwalken kan han lägga på hyllan. Det blir för uppenbart, för överlastat. För mycket.
Egentligen borde han inte ha några växlar kvar att lägga in, spretluggen från Knivsta.
Men se på fan.
Beatlesnumret gör han imponerande starkt och slänger dessutom, lite nonchalant, in säsongens absolut mäktigaste falsett som extra bonus. Det är enastående orubbligt. Allsångscrescendot är det kanske enskilt starkaste Erik gjort i hela tävlingen.
Dagsform: Het