Artist eller glassförsäljare?

Aftonbladet.se:s nöjeskrönikör Martin Söderström om idolernas glassbilstvång

Tänkte du söka till ”Idol” nästa år?

Då finns det några saker du måste vara på det klara med.

Du bör kunna sjunga.

Du bör gilla att uppträda på ICA Maxi i Malmö.

Och du bör vara villig att åka runt och sälja glass.

Det är egentligen inte det minsta konstigt.

”Idol” sponsras, bland annat, av ett företag som åker runt på gatorna och säljer glass.

Någonstans i artisternas kontrakt står således skrivet att de, vid eventuell utröstning, åtar sig att åka omkring med nämnda glassbil och heja på folket.

Allt medan glassföretaget gör det som de oftast gör.

Säljer glass, alltså.

”Förnedrande”, är min första tanke.

Sedan ändrar jag mig.

”Självklart”, tänker jag därefter.

Musik – en vara som vilken som helst

”Idol” har ju, om man ska vara lite krass, egentligen inte ett skit med musik att göra.

Åtminstone inte om man, som undertecknad, ser musik som en konstform där kreativitet, personlighet och påhittighet är livsviktiga attribut.

”Idol” är en karaoketävling där vinnaren får den stora äran att kränga en framstressad, marknadsanpassad platta lagom till julhandeln.

Kreativt?

Inte så värst.

Personligt?

Knappast.

Påhittigt?

Tjenare.

I ”Idol”-världen är musik en handelsvara, en pryl som vilken som helst.

Den ska produceras till minsta möjliga kostnad, sjungas in av artister som gör minsta möjliga motstånd och säljas till mesta möjliga antal människor på kortast tänkbara tid.

Som glass, ungefär.

Titta på bilden av Daniel Karlsson här intill.

Jag har full förståelse för att han säger att han vill göra musik, inte leverera glass.

Men då skulle han kanske aldrig ha sökt till ”Idol”.