Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ingrid, Inger

"Grishuvuden bollas runt i publikhavet"

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-27

Lovisa Madås är aftonbladet.se:s ”Let's Dance”-krönikör. Hon är till vardags redaktionschef på Allt om Stockholm. Är tangobiten och har börjat testa Lindy Hop.

Har du legat sömnlös i grubblerier över hur mycket rock årets deltagare i Let’s Dance är? Inte jag heller. Men i kväll skulle vi få svaret, vare sig vi vill eller inte.

Hellenius inleder programmet med att utlova nitar, tatueringar – och grisblod. Hoppla! Ska Let’s Dance slå det norska black metal-bandet Mayhem som när jag såg dem på Quartfestivalen för ett par år sedan pumpade ut litervis av grisblod över publiken (plus ett par grishuvuden som bollades runt i publikhavet)? Mitt intresse höjs. Men jublet avstannar raskt när jag inser vem producenterna har kallat in som rockexpert: Kicken, trummisen i The Poodles. Det är alltså det tunga kavalleriet i rock’n’roll-Sverige enligt Let’s Dance. Så mycket brun-utan-sol och taskig blondering att man storknar. AC/DC var i Stockholm förra helgen. Tänk om producenterna hade lagt en pinsamt stor budget på att få Angus att sitta i rockstolen? Då hade vi kunnat snacka expert. Kicken hävdar att första regeln i rockbibeln är att ”aldrig dansa”. Då skulle han varit på AC/DC förra helgen. Game, set, match. Jag vet inte om Magnus Samuelsson var där, men att han gillade veckans tema var det väl ingen som missade. Den biffiga armen har definitivt gjort ett par riff med luftgitarren genom åren, säkerligen när han som fjortis puttrade fram i sin epatraktor. Att han var förvillande lik Hulk Hogan, för dagen iklädd en doo-rag, tror jag han tar som en extrem komplimang. Blir det en svensk version av The Wrestler är huvudrollen given. Sin vana trogen kunde inte Tony spara på sina fåniga sexskämt när det gäller Magnus. I kväll fick Tony äntligen lyftas upp i luften av världens starkaste armar. Kan vi då skippa sexskämten från och med nu? Deal.

Att det var Elisabet och Carl Jan som fightades om den sista platsen var ingen chock. Och Carl Jan fick packa väskan. Men som han själv uttryckte det: ”Jag är förvånad över att ha varit kvar så länge”. Men man kommer långt med smittande charm och vippande handleder. Fast taktkänsla tar en längre…

Och hur gick det då med grisblodet? Såg inte en droppe. Falsk marknadsföring kallas det. Boka biljetter till en Mayhem-konsert så får ni se hur en blodpump ska hanteras.

Följ ämnen i artikeln