Andreas Lundstedts discoserie känns inte helt nykter
TV-KRÖNIKA SVT:s nya discoserie "I will survive", med Andreas Lundstedt, levererar. Till och med lite för mycket.
I teorin är jag oerhört förtjust i SVT:s nya "I will survive". En programserie där Alcazar-mannen Andreas Lundstedt, som även ligger bakom idén, åker till New York på en sorts tidsresa tillbaka till 70-talets discofeber.
En tid han önskar att han själv hade fått uppleva, och nu grottar ner sig i genom att träffa de som var med när genren exploderade – koreograferna bakom dansstegen, artisterna bakom hitsen, journalister och nattklubbsdrottningar, bland annat.
SVT är suveräna på den här typen av nördiga men ändå tillgängliga, både bildande, nostalgiska och underhållande musikserier, där låtar dissekeras, olika genrer får den respekt de förtjänar, och popkultur sätts i ett kulturellt, socialt och politiskt sammanhang.
"Sixties", "Seventies", "Eighties" och "Nineties", "Hitlåtens historia" och "Jills veranda" är alla utmärkta exempel på hur bra det kan bli när initierade människor får gå loss på det de kan och älskar.
Finns en distanslöshet
Men i fallet "I will survive" är idén, tyvärr, bättre än utförandet, och det känns som att Lundstedt – trots att han uppenbarligen både kan och älskar sin genre – kanske har fått ha lite väl långa tyglar.
Serien är sevärd, det är inget snack om den saken – full av underbara gamla klipp, cool musik, kunskap och kuriosa. Och att Lundstedt inte är en lika bra tv-personlighet som scenpersonlighet är egentligen inga konstigheter. Tv är inte hans skrå.
Men det är inte heller till exempel Jill Johnsons skrå. Och medan hon ändå lyckas vara passionerad och saklig på samma gång i "Jills veranda", finns en sorts distanslöshet över Lundstedts angreppssätt som inte riktigt funkar.
En tendens att passera gränsen mellan det personliga och det privata, och en dyrkan av genren som bitvis får honom att vara för mycket betuttat fan, och för lite programledare.
Är ingen sågning – egentligen
Och produktionen hade mått bra av att banta bort det så kallade fluffet. Man får se för många bilder där Lundstedt, och pojken som spelar hans unga jag, drömmande tittar ut genom ett fönster, och så vidare, och berättarösten tar i onödigt mycket med kvasipoetiska formuleringar och irrelevanta funderingar.
Jag kom på mig själv med att längta efter ett lite mer pragmatiskt musikjournalistspråk – och blev förvånad när jag fick veta att Petra Markgren Wangler, som har regisserat avsnitten, faktiskt har varit med och skrivit det inte helt opretentiösa manuset.
Det här är inte en sågning, egentligen. Det finns ju kvaliteter att uppskatta här.
Jag tror bara att lite mindre hade varit mer. En nyktrare produktion hade så att säga kunnat rädda Lundstedt från sig själv.
Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv