Bara sin egen dåliga musiksmak att skylla på

Nöjesbladets Martin Söderström om veckans tema i "Idol"

Det är dags att bekänna färg.

Visa vem man är och var man kommer från.

Eller att spela säkert och hoppas på det bästa.

På fredag sjunger idolerna sina egna favoritlåtar.

helskärm

De kallar det för ”Världens bästa låtar”. En överdrift helt i stil med Peter Jihdes allt mer oroväckande storhetsvansinne – och således väldigt passande för årets upplaga av ”Idol”.

Det kan man tycka precis vad man vill om. Förstås.

Precis som det är enkelt att ha åsikter om de låtar som trängs under veckans tematak.

Eller klia sig i skallen tills det kommer blod utan att man för den sakens skull begriper vad Daniel Bedingfield har på en sådan här temakväll att göra.

Det är inte poängen.

Grejen här är ju att idolerna har chansen att bekänna färg. På riktigt.

Att exponera var de kommer ifrån och vad de brinner för. Vilken skiva de skulle vilja göra om de vann, rent av.

Däri ligger veckans mest intressanta kärna och vibrerar.

Naturligtvis öppnar ett så fritt tema som detta även för feglir.

För val av låtar som man tror kan gynna ens framtid i tävlingen snarare än något som pekar med hela handen på vad man önskar åstadkomma med sin karriär.

Minst två låtval doftar så mycket safeplay att de kurar i kulisserna med både störtkruka och säkerhetsbälte.

Men ett tema såhär öppet, såhär fritt, stänger åtminstone en gång för alla luckan till den tråkiga och uttjatade ramsan ”det var inte mitt tema” från den som åker ut på fredag.

Sumpar man det här finns det ingen att skylla på. Förutom sig själv.

Och möjligen sin dåliga musiksmak.