Idolernas ”sång” – ett praktfiasko

Nöjesbladets Martin Söderström om en premiär som gick åt pipan

Det hette att det var nu det började.

Att det var nu det blev på riktigt.

Skarpt läge och allt det där.

Så varför gick premiären åt pipan?

Elva tusen sökte. Elva personer återstod.

Om detta har varken jury eller Jihde kunnat sluta påminna oss. Som för att verkligen understryka att det här minsann var toppskiktet, eliten.

Nationella insatsstyrkan i pop, om man så vill.

Men det sätter bara ett knotigt finger rätt mellan revbenen på den mest gnagande frågan:

Vad var det som hände?

Var fanns kvaliteten när det verkligen gällde?

I klarspråk:

Varför sjöng majoriteten av idolerna surare än en rävmage full av rönnbär? Aldrig har så många varit så dåliga samtidigt.

Teknikstrul, gissar somliga.

Strejkande medhörning, grumligt ljud, rattar och reglage som vridits på åt fel håll. Vad vet jag.

Men så här långt in i gallringen, där blott en liten promille klarat sig helskinnade ur juryklor och publikröster, kan det inte vara så här ... dåligt.

Om TV4 menar något som helst allvar med det kaxiga epitetet Sveriges största musiktävling, kan nivån på de tävlande inte vara snäppet under en elevuppsättning på Borgsmoskolan i Norrköping.

Det är inte rimligt eller acceptabelt att två tredjedelar av startfältet underpresterar så kapitalt att jag som tittare undrar om det är ett sällsamt ondskefullt skämt man bevittnar.

I en tävling där falsksång sägs straffa sig obönhörligt kan det inte vara något annat än ett praktfiasko att sju av elva artister sjunger en kontinent bredvid tonen tills skämskuddarna ställer sig på rad i givvakt och kräver att få nitas fast framför ansiktet.

Nerver, säger en del. Nerver ställer alltid till det.

Absolut. Det kan vara en faktor.

Men det gör det fortfarande inte okej.

När 10 989 personer gallrats bort måste man kunna kräva så mycket mer.