Kung Erik bjöd på ”Idol”-historiens allra finaste stund

Martin Söderström sammanfattar Idol-finalen 2009

Kung Erik lade till slut Globen för sina fötter.

Men det är nu den stora utmaningen kommer.

Att hålla liv i karriären efter nyår.

Egentligen var det lika självklart som väntat.

Trots all nervpress och en finalomröstning som stundtals såg ut att kunna dra iväg åt precis vilket håll som helst blev det till sist Kung Erik som fick stå bland konfettibomberna och fälla lättade segertårar.

Naturligtvis är han värd det.

Erik Grönwall är ju den av årets hoppfulla artist­aspiranter som hållit högst och jämnast nivå. Som ensam levererat ett helt knippe starka och akut minnesvärda scenmoments under hösten.

Jag håller personligen hans krossande ”Hey Jude” högt, högt bland hela den svenska ”Idol”-historiens allra finaste stunder.

Så ett grattis är verkligen på sin plats.

Men – och det är ett viktigt men – det är nu allvaret börjar.

Hösten må ha känts lång, stressig och strapatsrik.

Det är ingenting mot vad som komma skall.

Plötsligt är det inga kameror som följer dina minsta steg. Plötsligt prenumererar du inte längre på rubriker och bilder i kvälls- och dagspress på veckobasis.

Plötsligt är ingenting längre gratis.

Ett faktum som har blivit en alldeles för obehaglig kalldusch för många före detta deltagare innan.

Det finns rent av några exempel på vinnare där popstjärnekarriären i allt väsentligt varit över redan ­innan vårens obligatoriska signeringsturné varit det.

Det är nu ”Idol”-prefixet slutligen ska skrubbas bort och det egna namnet etableras, för vad det är värt och på egna meriter.

Efter en termin i TV 4:s drömfabrik blir det den svåraste utmaningen av alla.

Calle Kristiansson kan inte lämnas onämnd.

Alla älskar en underdog. Alla hoppas, mer eller mindre öppet, på en skräll. På att det oväntade och svårtippade faktiskt ska inträffa.

Nu blev det inte riktigt så på Globens scen i går.

Men Kristianstads egen Marc Cohn har stått för en av de mest intressanta resorna i ”Idol”. Från någon som såg ut som han försökte vinna Arga leken mot sina egna skor till en självsäker showman som gav sig fan på att ge motståndaren en sjujäkla match om tronen.

Sådant är inte bara värt applåder. Sådant är värt respekt.