Rättvist – men det blir ljummen final

Det var skrällen som kom av sig.

Upproret som föll på sin egen orimlighet.

Svenska folket älskar ju bara en underdog om den inte utgör något hot.

Det är ju så enkelt att vara upprorisk när inget står på spel.

Att med fredagsdrinkarna simmande i blodomloppet rösta bort talangerna till förmån för den som bjuder på det skönaste garvet.

Alla älskar ju en underdog. Tills den plötsligt krafsar på dörren till finrummet och kräver att få vara med. Då blir skämtet inte lika roligt längre.

Alla säsonger har, mer eller mindre påtvingat, bjudit på herrar och damer som varit betydligt större personligheter än dansgolvsnötare. Gubbarna och gummorna som varit odugliga men tokroliga.

Det har på gott och ont blivit en bärande del av programmet.

Peppe, Lasse, Carl Jan, Elisabet. Vi vet alla hur det slutade.

Den här gången höll konceptet på att explodera rätt i TV4:s skräckslagna ansikte.

Charmknutten med rytmisk dyslexi var en ynka fredag från att klampa runt i finalen. I kanalens eget dansflaggskepp.

Juryn åmade och klagade.

Hotade med repressalier och offentlig nudism.

Proteströstarna såg ju för en gångs skull ut att kunna segra.

På det sättet är Willy Björkmans deltagande helt unikt i den svenska ”Let’s dance”-historien.

För ingen har hittills kommit

lika långt på samma märkliga cocktailblandning av charm och total oförmåga att utföra något som liknar vad man brukar kalla för dans.

Det hade varit en skräll med Willy i final. I går kom den helt av sig. Det var som att telefonröstarna plötsligt insåg vad som var på väg att hända och slängde

sina kontantkort i öppna spisen. Proteströstarna föll på sin egen orimlighet och nu kommer i stället bäste dansare att vinna.

Någon sorts rättvisa får ändå anses vara skipad. TV4 applåderar, givetvis. Tony Irving skålar enligt egen utsago i champagne.

Allt är i sin ordning och finalen blir precis så ljummen som man

hade kunnat vänta sig.