Viaplay och luftslottet som sprängdes
Karolina Fjellborg om streamingkrisen
TV-KRÖNIKA Har krisande Viaplay varit fartblinda?
Ja, förmodligen. Men nu tycks verkligheten ha kommit ikapp även dem.
Ett ständigt inflöde av nya serier och filmer. Enorma budgetar, stora stjärnor och glassiga regissörer. Plus en skattkammare av gamla klassiker.
Se allt när, hur och var du vill, för en billig peng. Ingen reklam. Inga bindningstider.
Det var nästan för bra för att vara sant. Tänkte i alla fall alla vi som vet att Newton-citatet ”What goes up, must come down” går att applicera på det mesta. (Förutom bolåneräntor och kroppsvikt, för där kan man tvärtom ge sig fan på att en nedgång alltid följs av en uppgång.)
Och mycket riktigt kom verkligheten ikapp den dopade streamingbranschen förra våren, när Netflix tittartapp och dykande aktie skapade oro i leden.
Sedan dess har mycket hänt. Det har, bland annat, handlat om att stoppa lösenordsdelning och införa reklamabonnemang, om prishöjningar och sammanslagningar, om bortplockat innehåll, nedlagda serier och stoppade produktioner.
Just nu pågår dessutom en strejk i Hollywood, då manusförfattarna anser att deras löner och villkor har försämrats i och med streamingboomen.
Och läget är låst, eftersom streamingbolagen uppenbarligen inte är de guldgruvor de har gett sken av att vara. En hel industri tycks ha spenderat betydligt mer än den har dragit in, och bränt berg av pengar på att kapprusta med innehåll. För en publik som länge har haft för mycket att se, och i jakt på vinster som inte verkar existera.
Som en insider uttrycker det i ett krisreportage i amerikanska Vulture:
”Anledningen till att ingen egentligen vill öppna de här liggarna, är att om Wall Street skulle få titta på dem, skulle de få en kollektiv stroke.”
Och här hemma har vi nu Viaplays kris.
”Vi befinner oss i en annan fas än Netflix och jobbar på ett annat sätt”, sa vd:n Anders Jensen till Dagens Industri förra våren, och skruvade kaxigt upp prognosen för 2022.
Det satsades järnet, på nya marknader, extremt dyra sporträttigheter och en sådan strid ström av originalinnehåll att man mellan pressutskicken då och då undrade om de inte hade fått meddelandet om att ”peak tv”-åren är över. Att trenden inte är gas längre, utan broms.
Nå. Nu verkar de till slut ha fått lappen – och vara i ungefär samma fas som Netflix var i för drygt ett år sedan.
Exakt vad som har kört ihop sig bland valutakurser, inflation, annonsintäkter, överkonsumtion och otrogna kunder är ekonomireportrar bättre lämpade att spekulera i. Men ordet man spontant kommer att tänka på är fartblindhet.
Alltså samma åkomma som har dragit fram som en pandemi i hela branschen de senaste tio åren, sedan Netflix slängde ut ett fungerande system, ersatte det med ett nytt och oprövat – och drog igång ett streamingkrig som just nu i princip bara har förlorare.
Det blir säkert ordning och reda någon gång. Men vägen dit lär bli en skitshow.
Och att luftslottet har sprängts är uppenbart.
FJELLBORGS FAVORITER
Slip
Ett fint och roligt litet fynd på C More, av och med Zoe Lister-Jones. Om en kvinna som är trött på sin tillvaro och sin partner sedan många år, men inser vad hon faktiskt har när hon hamnar i parallella universum och måste försöka ta sig tillbaka till sitt gamla liv.
Deadloch
En frisk deckarfläkt från Australien, på Prime Video. Kate McCartneys och Kate McLennans serie om en mordutredning i en tasmansk småstad (vars arbetstitel tydligen var ”Funny Broadchurch”) blandar mörkt kriminaldrama med knäpp och vulgär humor.
Black mirror
Fem nya avsnitt av Charlie Brookers häftiga antologi finns nu ute på Netflix, och det betyder att du bör titta. Bland höjdarna den här gången finns en gripande rymdhistoria med Aaron Paul och Josh Hartnett och en streaming-mardröm med Salma Hayek.
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu