Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Skeppsholmen kan bli SVT:s nya succé

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-02

Stiga upp, väcka ungarna, laga frukost, släpa sig till jobbet...

Den där tröga, tärande slentrianen i vardagen.

- Det är verklig dramatik det, säger Catherine Hansson i SVT:s nya dramasatsning "Skeppsholmen". Med betoning på verklig.

  Att återge de små nyanserna hos en vardagskaraktär är mycket, mycket svårare än en yvig excentrisk roll, säger Catherine Hansson, som gör rollen som överklasshippien Margaretha  Maggan  Dahlberg i SVT:s nya dramaserie  Skeppsholmen .

- Jag orkar inte mer!

Skådespelaren Catherine Hansson tar sig teatraliskt för pannan, använder magstöd och "dramatenröst".

- Det där är inte svårt, säger hon sedan glatt, med sin alldeles vanliga stämma. Det är enkelt att agera med de stora gesterna. Men i dramaserien "Skeppsholmen" är det annorlunda. Här är det svårare.

Serien "Skeppsholmen" är skapad av samma person som gjorde "Skärgårdsdoktorn", Lars Bill Lundholm. Här spelar Catherine Hansson en av elva huvudkaraktärer. Och precis som i "Skärgårdsdoktorn" är det den vanliga, lilla människan som skildras. För Catherine innebär det en stor utmaning.

- Att återge de små nyanserna hos en vardagskaraktär är mycket, mycket svårare än att göra en yvig, excentrisk roll, förklarar hon. Men det är också mer intressant.

Catherine Hansson har tidigare haft flera tillfällen att ta ut svängarna med sång och dans på scen. Bland annat har hon spelat den utmanande Sally Bowles i Riksteaterns uppsättning av "Cabaret", och medverkat i musikalerna "Little shop of horrors" och "West side story" på Chinateatern. Nu är det en annan spelstil som gäller.

Hon spelar Maggan, en medelålders singel som precis öppnat ett eget café på den idylliska ön mitt i storstaden. Hon är en ganska typisk representant för sin generation.

- Maggan gjorde revolt mot sin överklassmamma när hon var ung. Sedan dess har hon irrat runt i världen och provat på det mesta som går att prova på, skrattar Catherine. Nu är hon tillbaka i Sverige och vill rota sig. På ytan är Maggan stark och social, fast egentligen är hon väldigt ensam. Hon har en dotter hon inte träffat på tio år, vilket förstås innebär en stor sorg...

Och Catherine kan känna igen sig i Maggans situation.

- Det är det där med flykten, att det kan vara svårt att stanna upp och möta sig själv. Tidsandan under 70-talet gjorde att man nästan var tvungen att göra revolt mot traditionerna. Markera. Men med åren kanske man känner att man missat något väsentligt. Man kanske vill slå sig till ro och bilda familj, till exempel, men upptäcker att det är för sent.

Maggan kommer att bli tvungen att konfronteras med sitt förflutna under seriens gång.

- Ja, gestalter från svunna tider kommer att dyka upp, säger Catherine hemlighetsfullt.

Som nybliven caféägare blir Maggan också bekant med de andra invånarna på ön. I början av serien stöter hon till exempel ihop med Nils Bjelke ( Lars Green) som hon instinktivt tycker illa om. Han är ju militär, och hennes diametrala motsats.

- Men motsatser attraherar ju varandra, som det heter... De två blir så småningom vänner. Mer vill jag inte avslöja.

Handlingen i "Skeppsholmen" förs inte framåt av några yttre händelser. Inget drastiskt eller ovanligt sker, inga skruvade personer infinner sig och inga mord inträffar. I stället är det rollfigurernas inre utveckling som är det centrala. Historien berättas lågmält, och allt spelas in på plats för att känslan ska bli så autentisk som möjligt. Serien närmar sig på så sätt dokumentären i uttrycket.

Trist? Nej, det tycker inte Catherine Hansson. Inte för ett ögonblick. I hennes ögon kan diskbänkslivet vara lika laddat som en bomb.

- Tänk till exempel på alla dessa val vi måste göra! Val som kan vara livsavgörande. Ska jag gifta mig? Skaffa barn? Byta jobb? Är inte det dramatik, säg? Fast jag tycker det kan vara lika dramatiskt bara att släpa sig upp varje morgon, skjutsa ungarna till dagis och gå till jobbet.

Personerna i "Skeppsholmen" är alla splittrade på något sätt, och tittarna får följa deras försök att summera och reda upp sina liv. De längtar efter samförstånd och kärlek, men samtidigt också efter frihet.

Hur får man sådana vardagshändelser att bli intressanta för en tv-publik?

- Där har regissören förstås ett stort ansvar för att locka fram rätt uttryck, säger Catherine. Det händer ju så mycket som man inte är medveten om när man känner eller gör något. Ljuger, till exempel. Små saker, som ansiktsuttryck, rörelser. Men givetvis är det manusförfattarna som ytterst står för att serien utvecklas på ett hållbart sätt.

"Skeppsholmen" har tre olika regissörer, Simon Kaijser (som även regisserade succén "Pusselbitar", där Catherine medverkade) Mikael Marcimain och Mani Maserrat-Agah, och hela fem manusförfattare, Pernilla Oljelund, Ulrika Kolmodin, Jon Holmberg, Jörgen Bergmark och Stefan Jarowski.

- Alla bidrar på sitt sätt till karaktärernas utveckling, säger Catherine. Man samspelar på olika sätt med de olika regissörerna, och de olika manusförfattarna ger alla sin egen bildskärva av rollernas natur.

Manusförfattarna levererar sina avsnitt till skådespelarna i block om fyra, så ingen vet ännu hur serien kommer att sluta. Eller om det kommer någon fortsättning.

Det är precis som i det verkliga livet.

Maria Arnstad