”Han gubbdansar sig genom hela discofesten”

Nöjesbladets Martin Söderström kollar formen på Idolernas rep

GÖTEBORG. Det är nu det gäller.

De två finalisterna ska utses.

Nöjesbladets Martin Söderström fanns på plats i Scandinavium i Göteborg för att kolla in idolernas dagsform inför semifinalen.

helskärm

Calle Kristiansson:

1. ”Walking in Memphis”

2. ”Do ya think I'm sexy”

Jomenvisst. Hur skulle det ens kunna gå i närheten av fel, tänker man vid första anblicken. ”Walking in Memphis” är ju låten som Calle gjorde entré i tävlingen med och han har ju även gjort den på skiva. Varenda ton verkar sitta som fastspikad på en stadig och reslig vägg av finaste soulträ. Enastående tjusigt låter det faktiskt, men kanske något bristande i energi och jävlar anamma på scenen? Något verkar i alla fall inte stämma, för själv är Calle djupt missnöjd med insatsen och fräser svordomar efter sin sista genomsjungning.

Disconumret då? Tja, det hade ju kunnat gå så infernaliskt fel. Rod Stewarts flåsiga hyllning till det manliga libidot hade så lätt kunna bli en flabbfest i Calles händer. Men. Dra på trissor, hissa förvåningsflaggan och rulla mig i tjära och discofjädrar – han fixar det faktiskt.

Med en stor och tindrande glimt i ögonvrån gubbdansar han sig genom hela discofesten och vinner slaget på ren och skär charm.

Dagsform: Ljummen.

Erik Grönwall:

1.”Heaven”

2.”Run to the hills”

Jurytrion har ju jämfört spretluggen från Knivsta med den kanadensiske rödtotten vid mer än ett tillfälle. Själv hade jag tydligen missuppfattat upplägget i gårdagens krönika. Det är Bryan Adams-låten som är tänkt som Eriks låt att briljera i – inte motsatsen som jag felaktigt skrev igår.

Hur låter det då? Givetvis är det raspigt, stabilt, kraftfullt och lika pålitligt som Båtsman i ”Saltkråkan”. Samtidigt händer inte särskilt mycket på scenen, bara lite mer än just ingenting alls faktiskt – och den riktiga explosionen får stanna kvar utanför Scandinavium och huttra. Tills hans andra nummer, vill säga.

Hur juryn kan få Iron Maiden-klassikern till att ens likna en utmaning för Erik övergår all sans och förnuft. Men kanske vill de så dödsgärna ha honom garanterad i final att de valt två låtar för honom att briljera med? För briljerar är precis vad han gör. Låten sitter som en träkolsgrillad knytnäve rätt upp i publikens kollektiva solar plexus. Håll extra utkik efter Eriks Usain Bolt-rusning ut i bänkraderna i andra versen. Återigen – så ska en arenapublik hanteras, barn.

Dagsform: Het.

Tove Östman Styrke:

1: ”Can't get you out of my head”

2: ”The greatest love of all”

Tydligen ska Tove vara missnöjd med det första låtvalet, enligt egen utsago. Och även hon fräser och surar betänkligt efter repetitionen och får till och med en lång genomgång av både koreograf och sångcoach. Kylies Kraftwerk-modellerade rymdpop må låta fantastisk på skiva, men är djävulskt svår att göra rättvisa i livesammanhang. Trots ett tappert försök med att hälla in en halv armé dansare på scenen blir det aldrig mer än platt, oengagerat och lite buttert.

Utmaningen då?

De sura minerna består även i låten som Whitney Houston sjöng rätt upp i stratosfären en gång i tiden. Visst är det en tuff utmaning och givet förutsättningarna så går det väl hyfsat. Men jag saknar den nerv som Tove brukar kunna mala ned i sina nummer i vanliga fall. Nu blir det lite väl ofarligt och duktigt, lite väl mycket sommaravslutning i skolan för att riktigt fungera hela vägen.

Dagsform: Ljummen.