Förloraren kan dra vinstlotten

I går slocknade ”Idols” största stjärna.

Men kanske var det ändå det bästa som kunde hända stjärnan från Umeå?

Historiskt sett har hon ju allt att vinna – på att inte vinna.

helskärm

Det är väl just sådant här som brukar kallas för en skräll?

När en segertippad och självskriven finalkandidat snavar på målsnöret, får hela världens röda mattor bortdragna under fötterna och får linka ut i kulisserna med det sargade egot blytungt vägande under armen.

Det är på ett sätt svårt att inte tycka att det är förbannat synd.

Tove Östman Styrke hade en enastående förmåga att ge sina nummer en känsla av kokande blod.

När hon var som allra bäst fanns där något hjärtevärmande passionerat. Som kändes både lagom skevt och förtjusande sprucket.

Något som, lite slarvigt, brukar beskrivas som att ha ”det”. Det där lilla extra. Något alldeles speciellt.

Men med juryns helknasiga låtval i knäet räckte det inte ändå.

Parallellerna till ”Idol”-särlingen Amanda Jenssen blir plötsligt uppenbara. Hon var också en avvikare i den välkammade och supermallade tävlingen.

Något som det i ett iskallt kommersiellt perspektiv egentligen inte borde finnas plats för i en popfabrik som ”Idol”.

Under hösten har samma vilja och stjärnglans gått som en röd tråd genom den unga Umeåtjejens medverkan.

Amanda Jenssen är ju en av få som lyckats skapa sig en trovärdig karriär där ”Idol”-prefixet inte längre känns det minsta relevant.

Med lite tur kommer samma sak att kunna sägas om Tove om några år.

Det må kännas som en klen tröst för henne en dag som denna. Men med historiens tydliga facit i hand har hon betydligt mer att vinna på att inte stå som finalist i Globen än att faktiskt göra det.

Och så blev det en killfinal till slut. Att Erik Grönwall var självskriven på den ena platsen har det inte rått någon som helst tvekan om sedan han tog nacksving på ”The show must go on” och brottade ned ”Hey Jude” i hjälplös brygga.

Att det nu blir Calle Kristiansson som nu gör honom sällskap känns sympatiskt. Den tufsiga soulstämman från Kristianstad har med all önskvärd tydlighet visat att han slår som allra bäst ur underläge.

Jag har skrivit det förr.

Men att räkna ut honom vore direkt dumdristigt.