Filip och Fredrik: – Vi skiter i vad det kostar

Per Bjurman

Komikerparet om nya superdyra tv-showen, festandet – och att vara småbarnsförälder i New York

NEW YORK. Pressen borde rimligen vara enorm.

Satsningen på ”Söndagsparty” – liveshowen som börjar sändas från New York

i kväll – är den överlägset dyraste satsning Kanal 5 någonsin gett sig in i.

Men Filip Hammar och Fredrik Wikingsson bryr sig inte.

– Så fort de hade sagt ja slutade vi att tänka på det. Vi gör bara det vi själva känner för, säger de i en personlig intervju med Nöjesbladets Per Bjurman.

De mest dekadenta dagarna är förbi för komikerparet som en gång i tiden gjorde sitt bästa för att bli en helmanlig, blågul version av Sid & Nancy.

Både Filip Hammar, 34, och Fredrik Wikingsson, 35, lever numer i lyckliga, ordnade äktenskap och Fredrik är dessutom pappa till två bedårande flickor. 

Men en liten synd har de  ändå sett till att konservera under den flera månader långa New York-vistelse  som kulminerar med ”Söndagsparty”-premiären i kväll

Det blir ett par öl varje eftermiddag ...

– Vi kallar det för lilla inslinkandet , berättar Fredrik vid en bättre bardisk i Soho.

– Fast  vi dricker väl inte varje dag.

– Jo, det gör vi visst, inflikar Filip.

– Ha ha, ja, men vi blir inte fulla och jag är nykter när jag kommer hem till familjen på kvällen. Och det är jag vid fem. Det är då det är som jobbigast för min fru och är jag bara lite sen får jag fruktansvärt dåligt samvete, säger Fredrik.

Ja, du har ju familjen med dig hit till New York. Vad innebär det?

– Mitt liv är ju som du hör inte alls som Filips. Det är det i och för sig inte i Stockholm heller, men det blir påtagligare när man flyttar till New York. Jag ser spöken av mitt gamla liv i varje gathörn. Det finns knappt en gränd jag inte spytt i, liksom. Men då ler jag för mig själv och tänker att det var en annan tid. Nu har jag fått se en ny sida av Manhattanlivet, där jag bannar kullerstenarna för vad den gör med barnvagnen ...

”Du söp jättemycket”

Hur illa var det med partajandet?

FW: – Äh, jag var väl precis som alla andra. För mycket tonåring mellan 20 och 29.

FH: – Men du söp jättemycket mer än vad jag gjorde.

FW: – Du hade tjej. Det hade inte jag. Då blir det annorlunda. Men vad fan, om man är young and free and careless och inte uppfattar New York som ett stort partaj, då är man ju dum i huvudet.

Men nu trivs du i papparollen?

FW: – Jag är en väldigt rastlös person och jag tror att man på ett sätt måste vara rätt slö för att orka leva det så kallade Broder Daniel-livet för länge och göra samma sak i 20 år. Så ja, jag får både mitt fadershjärta och min rastlöshet tillgodosedd.

Du då Filip, du fester ändå vidare?

FH: – Äh, mitt liv är inte så episkt som det antyds här. Jag har kanske en lite rymd att röra mig i, men jag är ju gift och lever absolut inte 1998-livet längre. Det händer faktiskt att jag vaknar kallsvettig och tänker att det här är sista dansen. Jag gör en slow foxtrot med min fru längs New Yorks gator. Sen måste nästa steg tas.

Mot vadå?

FH: – Ja, jag måste väl bli farsa eller nånting. Nu vet man ju inte hur lång den sista dansen blir, men jag har svårt att se mig som en Richard Hell under mina sena år. Jag skulle bara bli en tjock Fredrik Belfrage-figur.

”Otroligt romantisk tid”

Vad gör ni då på Manhattan, du och din fru?

– Vi har underbara dagar. Vi undviker klyschor som skridskoåkning vid Rockefeller center, men har ändå en otroligt romantisk tid här. Och visst, vi utnyttjar utbudet av krogar också.

FW: – Jag läste att Peter Siepen somnar in till ljudet av regsnkog. Filip skulle kunna spela in sorlet på Elaine’s och somna till det. Han älskar barer.

FH: – Ja, Billy Joels ”Piano man”, där det sitter några karaktärer vid just en bardisk, är min favoritlåt.

Du har till och med sagt att du vill flytta hit.

FH: – Ja, det vill jag. Jag trivs ju egentligen inte i Stockholm.

FW: – Det gör du väl visst! Filip trivs överallt. Om vi kommer till Gdansk och solen skiner börjar han omedelbart prata om att han vill flytta dit.

”Det brukar bli bra”

Men om den här showen blir fiasko kan väl ingen av er flytta hem?

FW: – Jag ska lämna på dagis första augusti, så är det bara med det.

FH: – Det vore väl själva fan om vi inte fick floppa någon gång.

FW: – Alla måste få släppa en ”Sömnen”.

FH: – Vi känner att vi har gjort vad vi kan för att det ska bli så bra som möjligt och jag har svårt att tro att vi inte själva blir nöjda med det vi gör, för det är sällan vi kastar oss ut på så djupt vatten att vi inte kan kontrollera att det blir bra.

Och ni känner ingen särskild press för att det här är det dyraste som någonsin gjorts?

FW:  – Nej, inte alls. I samma stund som Femman säger varsågod, då skiter vi i vad det kostar. Vi gör som vanligt det vi själva tror på och tror blir bra. Då brukar det bli det också.

FH: – Jag är inte orolig, det här blir vår ”Den vassa eggen”.