"Idol" utklassar schlagern!

Mats Strandberg förklarar varför

Varje vår diskuteras lustmorden på mode i Melodifestivalen, och det är en fröjd att fnissa i tv-sofforna, men ”Idol” har blivit en tuff konkurrent på den fronten. Också.

För vem behöver egentligen Melodifestivalen längre? ”Idol” utklassar på flera sätt:

Deltagarna.

Vad föredrar ni att se? Näpna nykomlingar som kämpar för att uppnå sina drömmar? Eller diviga schlagertackor och trumpna gubbrockare?

Feelgood-faktorn.

Efter de tröttsamma veckorna med pinsamma auditions är det feelgood för hela ”Idol”-slanten, med glädjetårar, kompiskramar och malliga mammor i publikhavet.

Musiken.

Ja, jag föredrar till och med Sams toanödiga karaokeversion av ”Nothing else matters” framför, säg, Addis Black Widows schlagerbidrag.

Juryn.

Kishtis tvåspråkiga superlativsvammel är kanske genant, men mer underhållande än Pekka Heinos maniska mässande.

Bert Karlsson-faktorn.

Uppfriskande låg. Han lyckades visserligen nästla sig in bland ”Idol”-rubrikerna genom att kalla Marie Picasso för överviktig, men det kan vi – och förmodligen Marie – leva med.

Ekonomin.

Om du tycker att båda programmen är skräp, kan du åtminstone glädja dig åt att ”Idol” betalas av annonsörerna. Inte av dig.