Nu förstår jag Gunde Svan

För en vecka sedan lämnade jag ”Let’s dance”-bubblan. Eller kanske var det först på måndagen som jag landade i världen utanför och fick lite distans till det hela.

Tänk att något som är på lek kan bli så viktigt. Men kanske är det inte så konstigt, vem vill göra bort sig i direkt­sänd tv, man vill ju dansa så bra man bara kan. Nu är det bara lösnaglar och brännmärkena på ryggen från golvsnurren i paso doblen kvar som minner mig om fredagens dans.

Men de erfarenheter jag bär med mig är så många fler. Att stå helt oförberedd i en direktsändning och bli bortvald är en fantastisk erfarenhet. För vi var inte alls förberedda på det, det kanske kan tyckas högmodigt, men så är det.

Vi tyckte inte att vi dansat sämst och det tyckte inte domarna ­heller och då är det lätt att vaggas in i den tryggheten – därför blev vi chockade.

Men mitt i detta chocktillstånd infann sig ett välsignat lugn och jag lyckades svara på Jessica Almenäs frågor och jag tänkte att efter det här finns det ingenting som skrämmer mig. Nu kan jag anta vilka utmaningar som helst. Jag har aldrig känt mig så stark som efter fredagens utröstning och den känslan håller i sig och det är jag oerhört tacksam över. Och med allt det stöd som Tobias och jag fått uppleva under veckan har vi nästan känt oss som segrare!

Nu är jag ute i världen utanför och känner mig som Gunde Svan som missat saker som hänt i omvärlden för att han gått in så mycket för ett jobb. Jag vet hur han går in för saker och fokuserar till hundra procent och allt annat som inte har med det att göra blir suddigt ute i periferin, det betyder inte att han tycker det är oviktigt, det är bara så det är.

Jag kan förstå att det kan bli så. Jag tycker ­inte att ”Let’s dance” är ”­viktigt”, det är ett underhållningsprogram, men när jag var mitt i det så var det viktigt för mig att prestera och göra mitt allra bästa, allt annat hade känts slarvigt. Vi är alla olika.

Jag träffade mina ”Let’s dance”-kollegor på en middag i tisdags och jag såg på dem att var är lite spända och nervösa inför kvällens dans. Och jag förstår dem, de vill ju göra så bra ifrån sig som de bara kan. Jag ville säga: ”Slappna av, det är ­bara en lek”.

Men det är lätt för mig att säga nu när jag står utanför bubblan.

Agneta Sjödin