Allt blir fel med Ernman på scen

Läs Alex Schulmans krönika

Malena Ernman har i ett halvårs tid försökt att bli folklig.

Hon lyckades inte i går heller när hon försökte utbilda allsångspubliken i operasång och överlägset konstaterade att det ”lät för jävligt”.

Det var en allsångskväll där alla såg yngre ut än någonsin, inte sant.

Lisa Ekdahl tittade under lugg och läspade som hon aldrig gjort förr, hon tog sin grej till helt nya nivåer och regredierade till en 12-åring på scen. Johan Palm, som väl är just 12 år fyllda, såg inte ut att vara en dag över 10. Tanten i publiken som fyllde 100 år såg ut som, ja, hon såg väl i alla fall ut som 90. Ann-Louise Hanson, som väl är just 90, såg ut som tio år kvar till pension. Inte en rynka i ansiktet, men inte heller sådär saboterad av botox i pannan som man kan vara om man heter Britt Ekland. Starkt jobbat med det, Ann-Louise, och starkt jobbat överlag på scenen! Så härlig hon är ändå, så omfamnande och inkluderande på scen. Man vill att hon kommer över sen och avslutar flaskan som vi öppnat här.

Men så kom Malena Ernman och jag fann henne vara Ann-Louise Hansons raka antites. Under hela våren har hon ansträngt sig oerhört för att bli en del av svenska folket.

Men allt går fel. Hon ställer sig och försöker utbilda publiken i operasång. Hon sjunger något avancerat och ser belåtet hur publiken misslyckas med att sjunga efter.

Det är så exkluderande och distanserande att jag blir alldeles dyster. Ville hon visa att hon kan sjunga bättre än alla andra? När hon med överlägsen blick avfärdar publikens ansträngningar genom att säga ”det lät för jävligt” så vill jag stänga av teve-apparaten.

Så får hon leda en allsång och då har hon plötsligt chans att revanschera sig, att bli en omfamnande del av den allsång hon medverkar i, men då väljer hon att framföra allsången med operaröst.

Hela Skansen sitter tyst och vågar inte sjunga med. Och Malena går ut i publiken med sitt leende som är så stelt att man ser blodådrorna pumpa intensivt där i pannan och ögonen rullar och hon ler ännu bredare, man tänker på en psykopat, en massmördare med kniven i hand. Hon sjunger konstigt och gällt och 10 000 svenskar tittar ner i marken och plötsligt gör hon en rad utfall mot de stackars gäster som kommer i hennes väg. Det blir tumult – HERREGUD – är det en mick eller en kniv hon har i handen?

Hon lämnar scenen i triumf. Hon har inte förstått någonting. Att vara med i Allsången är inte att stila stelt. Det är att ta av sig sin kavaj, sparka av sig båda skorna, spotta ut snuset och säga: ”Min sköna, får jag lov?”