”Alice och Robin har noll kemi”

Het, ljummen eller kall? Martin Söderström har svaret – kollar ”Idolernas” dagsform

Soul. Och duetter.

Veckans tema i ”Idol” är en splittrad historia.

Nöjesbladets Martin Söderström var på plats under repetitionerna och kollade in idolernas dagsform.

Kevin Borg – ”Signed, sealed, delivered”

Vid det här laget vet vi alla att Kevin Borg är något av en mästare på att äga en scen. Och som vanligt ger han allt från första taktslaget. Sångmässigt är det helt klanderfritt och glädjesprudlande soldränkt, förstås. Men det något sävliga tempot gör att Kevin tappar lite av sin naturliga glöd. Han är ju trots allt som allra bäst när han för fullt får leva ut rollen som en maltesisk blandning av en stormvind och en studsboll.

Hur många gånger under låten han gör sin patenterade pojkbandspekning? Sju.

Dagsform: Ljummen.

Robin Ericsson – ”Reach out I’ll be there”

Glöm allt snack om Rock-Robin. För vem hade kunnat ana att det bodde en kritvit soulboy i stockholmsgrabben? Här skalar han bort alla tillgjorda manér, strippar ned det bredbenta och lägger allt fokus på låten. Och han sjunger Four Tops klassiker som en whiskydoppad sydstatspastor med djävulen flinande på ena axeln. Imponerande fokuserat och med ett par rejäla nypor lidelse och kraft i anrättningen. Hans bästa framträdande? Jag tror bestämt det, och finns det någon rättvisa i världen så får han stanna kvar i tävlingen.

Dagsform: Het.

Robin Bengtsson – ”(Sittin’ on) The dock of the bay”

Pojken från Svenljunga är vid det här laget så medveten om sina rytmiska begränsningar att han sitter parkerad på en pall genom hela framträdandet. Ett klokt val. Plötsligt känns det han gör inte lika valpskakigt längre, utan istället stabilt och fulltankat med färskt självförtroende. Han engelska uttal är fortfarande knaggligt som en bombad åker, men sången sitter där den ska.

Dagsform: Ljummen.

Johan Palm – ”You can’t hurry love”

Det hade varit så lätt att vara elak mot det här. Så pinsamt uppenbart att göra ned Johan Palms försök att sjunga soul. Så jag låter bli.

Låt mig bara konstatera att soultemat är långt ifrån det ultimata för mjölbysonen och att han har märkbart svårt att hitta en ingång på låten. Och att han sångmässigt blir konstant omsprungen av sin egen kör.

Dagsform: Kall.

Alice Svensson – ”I say a little prayer”

Att tolka Aretha Franklin blir alltid lite vanskligt. Det finns ju få sångerskor i världen som kommer ens i närheten av The Queen of Soul. Alice Svensson är dessutom snuvig och tvingas, ännu en gång, att hålla igen. Hennes tolkning av den här odödliga klassikern är dock både dynamisk och stabil. Visst, scenmässigt händer det inte så mycket. Men sången spelar absolut, trots bacillerna, på helt rätt planhalva.

Dagsform: Ljummen.

Anna Bergendahl – ”Bleeding love”

Inte bara vågar Anna bryta mot formen och välja en modern låt. Hon vågar ge allt hon har, känslomässigt. Hon sjunger den stilla och värdigt – men med känslorna konstant dansande utanpå kroppen. Anna har eld i blicken, hjärtat på kavajslaget och tar i ända inifrån själen. Och det är gåshudsframkallande vackert.

Dagsform: Het.