TV4:s eget vapen går att använda emot dem

Martin Söderström, aftonbladet.se:s nöjeskrönikör, om "Idol"-Lars sågning av programmet

I fyra säsonger fick TV4 helt oemotsagt stå för utnyttjandet.

Säsong fem sätter sig någon på tvären. Hävdar sin rätt. Säger sin mening.

Använder TV4:s eget vapen emot dem.

Och då blir det ett jäkla liv.

De rasande rösterna inom produktionen får mig att le generat.

”Vi gör faktiskt kommersiell skräp-tv här! Det får man inte komma och driva med ostraffat, hör ni det!”.

De säger det förstås inte rakt ut, men det är exakt så det framstår och låter.

Att TV4, en av svensk televisions mest iskallt cyniska aktörer, blir så moraliskt indignerade och tar i så att pannvenerna brister när de uttrycker sin avsky mot att en 28-åring från Lund har mage att inte ta schlagertemat på blodigt allvar är stor humor.

Och på samma gång djupt tragiskt.

Man kan tycka vad man vill om ”Idol”, så länge man är medveten om att programmet, egentligen, inte har ett skit med musik att göra.

Man kan tycka vad man vill om det. Älska eller hata det, så länge man kallar det vid sitt rätta namn.

”Idol” är en tv-sänd karaoketävling där vinnaren får den tveksamma äran att kränga en framstressad, marknadsanpassad platta lagom till julhandeln.

”Idol” är en tillrättalagd talangjakt där ett gäng hoppfulla unga människor får vara med och sjunga covers i tv – om de gör exakt som de blir tillsagda. Om de står med mössan i hand och likt cirkushästar springer exakt dit produktionen pekar.

Om de har på sig de kläder som kanalens stylist väljer åt dem, om de artigt sjunger de låtar som kanalen bestämmer.

Personlighet, egen vilja och integritet kan man ha någon annan stans. Absolut inte i ”Idol”.

Inget av det här är förstås något nytt. Det har varit samma visa i fyra säsonger.

Men när Lars Eriksson nu, för kanske första gången i tävlingens historia, vänder på spelplanen uppstår något intressant. När TV4 inser att deras eget vapen går att använda emot dem själva får de panik. Sätter sig i krismöte, skjuter upprörda bredsidor i pressen.

Och mitt i alltihopa sitter en 28-årig studentrumstrubadur och skrattar hela vägen till utröstningen.