Thomas Ravelli vann Mästarnas mästare

Segraren: ”Tommy var bättre”

GÖTEBORG. Motståndarna var yngre och mer vältränade.

Men det blev en jätteskräll i Mästarnas mästare.

– Jag är fortfarande i chocktillstånd, säger Thomas Ravelli, 54.

VM-94-hjälten tar emot hemma i villan i Mölnlycke ett par mil utanför Göteborg.

Han är på ett strålande humör och berättar om segern i ”Mästarnas mästare”, som spelades in i Kroatien i september.

– Det har varit väldigt svårt att hålla det hemligt. Det är bara min fru och min tvillingbror och den killen som hjälpte mig att träna som har vetat om det.

En klassisk sportfråga: hur känns det?

– Själva känslan är glädje, stolthet och tacksamhet. Att jag kan vinna en sådan tävling när jag är 54 år. Jag är oerhört stolt och glad att jag klarade av det där. Och det är klart att det är en kick att känna att man kan än, säger Thomas Ravelli.

”Ville bjuda på mig själv”

Nyckeln till segern?

– Det där är svårt att säga. Min målbild när jag åkte ner var att ha roligt och känna glädje i det jag gör även om det är jobbigt och tungt. Bjuda på mig själv och skapa en god stämning i laget. Det var min inställning. Av någon konstig anledning flöt jag bara med hela tiden. Jag kom ju aldrig sist någon gång, utan näst sist och tredje sist. Jag hade aldrig tanken att jag skulle stå där med någon pokal.

Hur mycket hade du tränat innan?

– Jag hade gubbavad förra våren och kunde inte springa. Strax innan midsommar fick jag reda på att jag skulle vara med i programmet, men då åkte jag först till USA och sen hem till tvillingbrorsan i fyra-fem dagar och då marinerade vi oss riktigt ordentligt. Jag började inte förrän sista veckan i juli och då körde jag löpning två gånger i veckan i sex veckor plus armhävningar och situps. Konditionsmässigt hade jag behövt träna mycket mer.

”Tommy var bättre”

Men det gick uppenbarligen bra ändå.

– Tommy (Söderström) var mycket bättre än mig, men så faller han på spjutkastningen. För mig funkade det direkt. Anna (Laurell) misslyckades med att rulla i en bocciaboll i ett hål, för hon har ingen bollkänsla. Och stackars Lasse Frölander som ramlade ner och inte heller klarade rulla den vattenfyllda bollen. Man måste vara ganska allsidig och ha en himla tur. Allt måste falla perfekt.

En del säger att du var taktisk och inte tog ut dig maximalt.

– Ja, men inte i den bemärkelsen att det var medvetet utan det blev naturligt bra. På vissa grejer hade jag kunnat köra lite hårdare men det hade inte hjälpt, för de andra var så mycket bättre.

”Selfie med Stenmark”

Vad var jobbigast, förutom det fysiska?

– Springa och köra memory. Jag såg ingen skillnad på de två tomaterna, en hade ju blad kvar. Som karl ser man ju till helheten… jag sprang tillbaka och det blev fel igen, det låser sig i huvudet och man blir helknäckt. Vad dum i huvudet jag är, jag är så trög, säger man till sig själv och blir ännu mer stressad.

Det har snackats om ett program med alla tidigare mästare. Intresserad?

– Absolut, men då hade jag fått träna riktigt ordentligt. Jag hade nog tagit allas autografer där nere. Och en sådan där selfie med Stenmark. Han är min idol och jag hade aldrig velat vinna mot honom. Det hade varit jättepinsamt. När man träffar honom eller Björn Borg… man får munhäfta och blir nästan lite blyg. Men Stenmark är i en klass för sig. Ett fysiskt fenomen.

Vilka vill du se i programmet nästa år?

– Stefan Edberg, Mats Wilander, Björn Borg, Mats Sundin, Peter Forsberg, Carolina Klüft, Anja Pärson och Jesper Parnevik. Och några tjejer till som jag inte kommer på på rak arm. Det hade varit ett jättegäng.