Berusande filosofisk upplevelse

Finska rymdpusslet The swapper håller en hisnande hög nivå

PUSSEL Vissa saker är så svåra att greppa att det inte är lönt att försöka.

Som det faktum att det finns fler möjliga schackdrag än det finns atomer i det observerbara universum.

Eller det faktum att vi existerar. Och är medvetna om det.

Förklaringarna har aldrig varit särskilt tillfredställande, och kommer förmodligen aldrig bli det heller. Det finns lika många påstådda sanningar om anledningen till vår existens som det finns religiösa, filosofiska, psykologiska och mytologiska världsåskådningar. Det vi kallar själen är en teoretisk term som vi med största sannolikhet aldrig kommer få något större grepp om.

Vidunderlig manick

Antagligen är det därför som metafysiska och existentiella tankeexperiment kring själskonceptet är så kittlande. Många av de främsta science fiction-skildringarna förser oss gärna med komplexa frågor om vårt medvetande men nästan aldrig med några entydiga svar.

Finska Facepalm Games förstlingspel ”The swapper” är inget undantag. Skådeplatsen är, som det så ofta är i sci fi-sammanhang, en näst intill övergiven forskningsstation belägen i galaxens utkanter. Här tar du kontroll över en kvinna med en vidunderlig manick i sin ägo. Den kallas ”the swapper” och har två huvudsakliga funktioner. Den ena tillåter användaren att skapa identiska kloner av sig själv. Dessa kloner är tomma skal vars motorik helt och hållet imiterar den namnlösa protagonistens.

Aktivera apparatens sekundära funktion och du skjuter iväg hennes själ mot någon av kopiorna.

Själavandring – bokstavligt talat

Begreppet själavandring har nog aldrig tolkats lika bokstavligt som i ”The swapper”. Under spelets gång skapar huvudrollsinnehavaren hundratals kopior av sig själv och flyttar sitt medvetande från köttklump till köttklump nästan lika många gånger.

Rymdstationen kryllar nämligen av infernaliskt svåra pussel som alla fordrar förmågan att placera ut kloner på specifika platser och färdas mellan dem. Många av pusslen involverar röda och blå ljus som förhindrar användandet av apparatens respektive strålar och mot slutet av spelet introduceras möjligheten att manipulera gravitationen.

Frågorna hopar sig

Pusseldesignen ligger på en hisnande hög nivå. Det är ytterst sällan man förstår de rumsliga gåtorna vid första anblick. Och när väl heureka-ögonblicken inträffar är de berusande som i få andra spel.

”The swapper” lyckas nästan lika bra med de filosofiska spörsmålen kring jaget. Terminaler med tramsiga anteckningar från den avlidna besättningen förtar lite av stämningen, men när Facepalm Games väl knyter ihop säcken gör man det förståndigt nog väldigt löst. Inspirationskällor som ”2001” och ”Solaris” lyser igenom väven, och när eftertexterna rullar hopar sig frågorna.

Om ”The swapper” har en insikt att dela med sig av så är det att självmedvetenhet kommer med ett pris.