Ett av de svåraste spelen – någonsin

Nya Spelunky på Xbox Live Arcade är hårt – men ljuvligt

PLATTFORM Jag är slagen. Förnedrad. Bruten.

Men aldrig har jag varit så hoppfull om framtiden.

Det är med tårar i ögonen, kramp i fingrarna och en känsla av oändlig tacksamhet som jag konstaterar att löftet om döden ännu lever.

Döden har ju som neutraliserats i spelens värld på senare tid – av checkpoints, av multipla liv, av skalbar svårighetsgrad. Den betyder ingenting längre. Det är bara en perifer detalj, en mindre olägenhet, en gammal vän som inte längre är välkommen.

Som tur är bryr sig ”Spelunky” föga om rådande trender.

Derek Yus indiespel, en sorts pastisch på det klassiska arkadspelet ”Spelunker”, såg dagens ljus som ett gratisspel till pc 2008. Nu, fyra år senare, släpps det ånyo till Xbox Live Arcade draperat med sockersöta pixlar och utrustat med multiplayer.

Nirvana hela vägen

En sak har dock inte förändrats: det är fortfarande ett av de svåraste spel jag någonsin spelat.

”Spelunky” är i mångt och mycket en roguelike (en subgenre till rollspelsgenren). Man tar sig resolut igenom grotta efter grotta fyllda med livsfarliga fiender och fällor, plockar på sig häftiga prylar och vapen och njuter likt en sann masochist av den skräckinjagande insikten att ens nästa steg kan vara det sista. För när du väl dör – och det gör du, ofta – raderas din insats. Du tvingas börja om från början, utan de saker du plockat på dig. Det enda du har med dig in i din nästa nedstigning är din egen erfarenhet, de lärdomar du dragit.

Roguelike-genren kan liknas vid buddhismens tro på det stora kretsloppet där dina många, många återfödslar tar dig närmare och närmare slutet. Skillnaden här är att man inte uppnår Nirvana vid vägs ände – utan upplever det hela tiden.

Straffar en – hårt

Det enda som egentligen skiljer ”Spelunky” åt från andra roguelikes är att Derek Yu maskerat spelet som en gullig plattformare. Han kunde inte varit mer diabolisk än om han matat en kattunge med en spikbomb och låtit små barn leka med den.

”Spelunkys” lille hjälte (han har inget riktigt namn, men fansen har döpt honom till ”Indie” eftersom han liknar Indiana Jones – och medverkar i ett indiespel) har tre olika hjälpmedel till sitt förfogande.

Repet används för att klättra nerför alltför djupa avgrunder, bomberna spränger upp nya vägar och piskan kan döda de flesta fiender. Allt eftersom man beger sig djupare och djupare ner i grottorna stöter man på små butiker som säljer mer extravaganta redskap och tillhyggen, däribland en hagelbössa, en halvskadad teleporteringsmanick, en klätterhandske, en fryspistol och lite annat smått och gott. Dessa underlättar givetvis utforskandet en hel del, men försvinner när man dör.

Till skillnad från exempelvis

handlar ”Spelunkys” utmaning inte om att memorera passager, fiendeplaceringar och specifika rutter – varje gång man börjar om slumpas en ny bana fram. Därför ställs man ideligen inför nya utmaningar och måste ständigt balansera risktagandet mot den potentiella vinsten. Är det värt att släpa på den fagra damen hela vägen till grottans utgång bara för att få ett extra hjärta? Kan jag neutralisera det där fallet genom att landa på mammutens huvud? Ska jag utlösa pilfällan genom att offra en bomb?

Eftertänksamhet lönar sig oftast, men dröjer man sig kvar för länge i en och samma grotta straffas man. Hårt.

Hyllning till en svunnen tid

Längre in i spelet introduceras nya omgivningar. Prunkande djungler tar över efter den inledande gruvan, sedan en ufoinfesterad isgrotta, därpå ett tempel. Mellan dessa miljöer stöter man på en tunnelgrävande man som lockar med att gräva en genväg om man ger honom det han vill ha, vilket kan vara allt från bomber och rep till en hagelbössa.

Lockropet om en genväg är den enda livlina som ”Spelunky” skickar ut. Det är också den enskilt största anledningen till att jag återvänder till spelet, gång på gång. 16 svinsvåra nivåer efter varandra, utan paus, är helt klart en uppgift som är mig övermäktig. Att däremot få börja om vid en senare etappsträcka ger mig den där extra kraften som behövs för att kunna fortsätta pressa mig själv till bristningsgränsen.

”Spelunky” är en hyllning till en svunnen tid – och en sublim påminnelse om varför så många av oss en gång började spela spel. Genom att stånga oss blodiga mot pixliga väggar fick vi fantastiska upplevelser i gengäld och drog samtidigt även viktiga lärdomar.

Om livet – men inte minst döden.

Jonas Högberg