Smart thriller – men plågsam att titta på

Svenska Syndicate lider av anonyma kulissmiljöer

FPS Det är inte utan att man tänker på den där österrikaren.

Han som skrev till Facebook och begärde ut all information som fanns lagrad om honom på sajten – och fick tillbaka en bunt på 1122 sidor.

Vårt beteende övervakas, analyseras och används som grund för precisionsbombad marknadsföring, och vi inte bara låter det ske, vi berättar välvilligt var vi befinner oss, med vilka, vad vi gör.

Vi checkar in oss och säljer ut oss. Nöjt passiviserade.

Naomi Klein-mardröm

Så steget till ”Syndicates” cyberpunkiga dystopi är egentligen inte särskilt långt. Här har alla medborgare fått ett chip inopererat i hjärnan för förhöjd livskvalitet, i gengäld mot att de ger upp sin frihet till de multiglobala maktmissbrukare till företag som styr världen.

I svenska Starbreeze nyversion vänder man originalspelets makroperspektiv till gräsrotsnivå.

Det är samma ramverk, samma Naomi Klein-mardröm till värld, men skildrad ur en enskild företagsagents ögon istället för det toppstyrda isometriska perspektivet. Det är ett smart drag, för vad som berättas är en rätt spännande konspirationsthriller om motståndsrörelser, dubbelspel och teknokratisk tilltro. Det är ”Deus ex” och ”Robocop” och lite ”Blade runner”.

Snål grafik

Synd bara att det är så plågsamt för ögat.

Snål, trubbig grafik. Anonyma kulissmiljöer trots att man kastas mellan hangarfartyg, slumkvarter och sterila kontorskomplex. Vätskeeffekterna borde man hejdat vid gränsen och skickat hem till det tidiga 00-tal de kom ifrån.

Chipimplantatets förmåga att via dataversumet manipulera alla elektroniska omgivningar blir i bästa fall en tjusigt kombinerad svängom av kontextuell krigsföring och blymatande. Lika ofta är det dock ett evigt upprepande av välbekanta moment.

Och ändå sitter jag kvar tills jag matat mig genom spelets ändlösa tråkmiljöer.

Jag vet inte riktigt varför.

Men upplevelsen kan beskrivas: nöjt passiviserad.

Kristofer Ahlström