Blodiga bataljer med rikligt loot

Lord of the rings: War in the north är värt att spela – åtminstone i multiplayer

ACTIONROLLSPEL Snowblind studios uppdrag: blidka Tolkienpuritanerna genom att hålla sig inom kanon – och samtidigt övertyga casualspelarna, som aldrig läst en bok, om att tre okända hjältar är lika coola som Legolas när han åkte skateboard på en sköld i filmversionen av ”Sagan om de två tornen”.

Jag sällar mig utan att skämmas till den första skaran. Varje försök till ett nytt ”Sagan om ringen”-spel är en källa till oro, för ingen sagovärld är bräckligare än denna, aldrig kan illusionerna rämna som i Midgård. I den bästa av alla världar skulle kanske den gode professor Tolkien få vila i frid, och hans berättelser med honom.

Försiktigt och överpedagogiskt

Samtidigt är längtan att upptäcka världen bortom de välbekanta stigarna stark, och många är vi som drömt om berättelser bortom ringens väg mot Domedagsberget. Snowblind har i ”War in the north” tagit avstamp i ett stycke i slutet av ”Härskarringen”, där Gandalf i förbigående nämner hur hjältarna i norr stod emot Saurons makt medan ringbäraren fullgjorde sitt uppdrag.

I sin iver att tillfredsställa alla har Snowblind tvingats kompromissa. Ibland är de överpedagogiskt förklarande, ibland väl försiktiga för att inte spräcka Midgårdsbubblan. Det är en berättelse som Tolkien kanske inte skulle satt sitt namn på, och spelets eget brödraskap (som denna gång faktiskt inkluderar en kvinna) får aldrig chans att utvecklas bortom pappfigurstadiet. Men parallellberättelsen om ondskan i norr fungerar ändå förvånansvärt väl. De tre hjältarnas öden vävs samman med ringbärarens och korsar på flera ställen den berättelse vi alla så väl känner till. Det är bra för att vara ett spel, om man så vill.

Förlitar sig på filmerna

Snowblind får god draghjälp genom att förlita sig på filmernas estetik som, på gott och ont, har blivit mannen på gatans självklara bild av Tolkiens värld. Här finns de återhållna färgerna och de storslagna vyerna, och den som uppskattade Peter Jacksons tolkning av Midgård kommer att trivas bland Fornosts ruiner och i skuggorna under Mörmårdens träd.

Men story och vision är en sak – det hela kokas i slutändan ned till striderna. Det handlar om ett genomarbetat system där samarbete mellan krigare, utbygdsjägare och magiker står i fokus. Även om man spelar ensam är alla hjältarna på plats, de andra två hyfsat väl hanterade av ai:n. Det är rakt på sak, blodiga bataljer med finess och rytm, även om lite för många slagkombinationer bara träffar luft.

Men när striderna snart upprepar sig, när vågor av orcer och gravkumlens odöda väller fram, frestar det både på tålamodet och Tolkien-närvaron. Det är dock här, på slagfältet, som ”War in the north” utspelar sig under nio tiondelar av speltiden. Räddningen stavas ett utmärkt samarbetsläge, som dessutom låter spelare ansluta till valfritt spel online, oavsett var i handlingen man befinner sig.

Skulle behövt längre utveckling

Det är på tiden att vi får se ett nytt ”Sagan om ringen”-spel. ”War in the north” är också ett välkommet tillskott till en fin gammal genre som levt lite i skymundan de senaste åren. Här är tempot högt och mängden loot riklig nog för att tillfredställa den girigaste spelare.

För tio år sedan var Snowblind studios actionrollspelens mästare, med Playstation 2-spelet ”Baldur’s gate: Dark alliance” som ett co-op-spelandets flaggskepp. Men tiden har sprungit förbi dem. Med nytt perspektiv, i en mer komplicerad värld med nya krav känns de inte längre som veteraner, snarare som lärlingar som skulle behövt ytterligare ett års utveckling av sitt spel. Vad som nu blir slutresultatet är ett habilt men repetitivt actionspel, väl värt att spela med sällskap – men kanske inte annars. Och i höstens stjärnspäckade spelskörd riskerar ”War in the north” att förbli obemärkt, som en ring på flodens botten.

Magnus Eriksson