Läskigt levande
Uppdaterad 2011-11-02 | Publicerad 2010-10-21
Man märker knappt att det egentligen är mediokert
ÄVENTYR Det tar en stund innan jag inser vad som har hänt.
Inga ord har uttalats. Ingen text har dykt upp på skärmen.
Men en spelkaraktär har gett en annan spelkaraktär en blick – en blick så mänsklig, så äkta, att inga förklaringar behövs.
Och det var länge sedan jag var så imponerad av ett spel.
Gollum hjälper till
Engelska Ninja Theory har gjort sig kända för att anlita Gollum (eller Andy Serkis som han envisas med att kalla sig) för att göra spel med filmiska ambitioner – och med ”Enslaved” har de sannerligen lyckats.
Det handlar om en ful man, en vacker kvinna och deras resa genom en värld där människorasen fallit offer för sina egna skapelser. Samtidigt är det en värld som blomstrar. Människornas bortgång har varit en perfekt grogrund för jordens övriga invånare.
Vackert, fantastiskt – och medelmåttigt
”Enslaved” är det första kompostapokalyptiska spelet – och aldrig förr har undergången varit så vacker.
I övrigt har det territorium som spelet rör sig i redan kartlagts av ”Uncharted 2”. Det handlar om automatiserat plattformshoppande och – framför allt – charmigt samspel mellan två starka karaktärer som aldrig slutar föra ett fantastiskt samtal om världen de upptäcker tillsammans.
Egentligen är ”Enslaved” ett ganska medelmåttigt spel – men man lyckas aldrig upptäcka det.
Det enda man ser är två av tidernas mest levande spelkaraktärer. Och blickarna de ger varandra.
Johan Martinsson