Trist tredjehandskopia

Alfred Holmgren

Kinect sports en välriktad pungspark mot Rare-fansen

helskärm

SPORT Rare har en ny logo.

Och jag ett nytt hål i mitt hjärta.

Britterna som en gång utgjorde Nintendos främsta bataljon i konsolkriget, och som står för några av de finaste minnen man har som konsolspelare, kostade Microsoft tre och en halv miljard kronor att värva till Xbox-lägret. Den rekordstora summan såg just då ut som en sund investering. Rare rankades som en av tidernas allra främsta spelutvecklare, av en värld som hade ”Donkey Kong country”, ”Goldeneye” och ”Perfect dark” i färskt minne.

Åtta år och en handfull floppar senare börjar Microsoft bli nervösa.

Rare har sannolikt inte fått en enda människa att välja en Xbox-konsol framför konkurrensen, trots att det helt uppenbart varit deras främsta uppdrag.

Ett minne blott

Idag är det bara ett nostalgiskt spöke kvar av det Rare vi en gång kände. Microsoft har behållit fasaden men holkat ur hela kärnan. De mytomspunnet mediaskygga bröderna Tim och Chris Stamper, som grundade Rare för snart 30 år sedan, hoppade av härom året. Den nya chefen är en marionett tillsatt av Microsoft; en amerikansk smilfink som spottar managementklyschor och öppet erkänner att han inte ens spelat Rare-klassikern ”Killer instinct”. Han är dessutom sannolikt den enda i världen som lyckas hitta några positiva ord alls för att beskriva Rares förvandling från kreativ drivkraft till Kinect-fokuserad partyspelsutvecklare (ett öde värre än digerdöden, föreställer jag mig). I intervjuer pratar han i plattityder om hur Kinect ska få hela familjen att spela Rare-spel. Det är en fruktansvärd förolämpning mot alla som kan tillräckligt mycket spelhistoria för att veta att det var just familjespel som var Rares paradgren under guldåren.

Vad det här i praktiken innebär är att Microsoft förvandlat Rare till spelvärldens motsvarighet till fabrikerna i Kina där små barn syr dina sneakers.

Den nya logotypen är bara kronan på verket. Men den kommunicerar klart och tydligt att vi lika gärna kan glömma det Rare vi växte upp med.

Fegt och mörkt

Scott Henson, som den ny tillträdde chefen heter, beskriver Rares framtid som ”bold and bright”.

Tydligen har den inte börjat än, för jag kan inte tänka mig att det var ”Kinect sports” han syftade på.

Det här är produkten av det senaste decenniets tumult, och det syns. Studion som en gång i tiden revolutionerade nästan varje genre de ens tittade på har reducerats till att producera tredjehandskopior av redan välbekanta koncept. Nog för att Rare alltid varit experter på att kalkera och förädla, men det här är bara sorgligt.

Flera av grenarna är redan välbekanta om man spelat ”Wii sports” eller ”Sports champions”, och de pendlar – som alltid – mellan okej (bowling, pingis) och kruppframkallande usla (fotboll, volleyboll).

Det är inte bara det att det känns så fantasilöst, eller att mycket redan har gjorts mycket bättre av konkurrenterna. Det största problemet är som vanligt att det blir en ständig dragkamp medan vad man själv tycker sig göra och vad Kinect tycker att man gör. Den käcka inramningen blir en märklig kontrast till den vrede man känner när man fällts för ett övertramp i längdhopp (en annars ganska rolig gren) trots att man detaljplanerat varenda steg i förväg.

Det går liksom inte att tycka om ”Kinect sports” ens om man försöker. Och jag lovar att jag verkligen gjorde det. Jag tog emot spelet med öppen famn, jag försökte förlåta Kinect för alla feltolkningar, jag insisterade till och med på att fortsätta även när mitt sällskap bönade och bad om att få byta spel. (Vilket är en situation du kommer få vänja dig vid om du gör ”Kinect sports” till ditt primära partyspel.)

Jag ville verkligen ge Rare en sista riktig chans. Jag tycker jag var skyldig dem det.

Men vill de få mig att öppna famnen igen får de ta med sig en kofot.