Skrämmande dåligt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-15
”Dead space: Ignition” är fult, trasigt och förvirrande
PUSSEL Definiera skräck.
Är det känslan av hopplös utsatthet? Tanken att ditt nästa andetag kan vara ditt sista? Eller är det den isande insikten att du är instängd i en jättelik stålkista i den svarta, öde rymden tillsammans med konvulserande köttklumpar med tveksamma kostvanor?
”Dead space” kapitaliserade hänsynslöst på våra mest primala instinkter: vi var inte säkra någonstans, ammunitionen var en ständig bristvara, monstren närapå odödliga. Utan ögon i nacken låg överlevnadschanserna på stadiga noll procent. Paranoia ledde oss i ena handen, panik i den andra.
Det är det här som ”Dead space: Ignition”, den nedladdningsbara prologen till den kommande uppföljaren, borde förmedla. Det gör det också. På sitt sätt.
De som förväntar sig en fullödig föreställning à la ”Dead rising: Case zero” har inget att hämta här. Istället för att kapa lemmar med laserstrålar hackar man terminaler via trista minispel. Det ena är ett erbarmligt spermie-rejs med teknologiska förtecken, det andra en spegelvänd och trasig tower defense-variant, det tredje ett märkligt kretskortspussel.
Mellan varven matas man med en besynnerlig och oengagerande historia om en allt-i-allo på den rymdstation där skiten kommer träffa fläkten i ”Dead space 2”, fult berättad med tecknade stillbilder. Det ska fungera som ett slags legering mellan ettan och tvåan, men leder bara till förvirring.
Det är bara drygt en och en halv timme långt, men det hindrar inte”Ignition” från att kännas som en livstid av terror.
Jonas Högberg