Galna tyska doktorer gör bäst tv-spelsfilm

Alfred Holmgren

”Vi borde tacka Uwe Boll”

Jag står upp för tyska regissörers rätt att spöa på sina kritiker.

Jag har bara ett problem med filmer baserade på spel, och det är att de lika gärna hade kunnat vara baserade på Happy Meal-leksaker.

Ingen hade kunnat koppla filmversionerna av ”Resident evil” och ”Hitman” till rätt spelserie i ett blindtest. Människorna som gör de här filmerna hyser nämligen inget annat än förakt för råmaterialet, och de har receptet klart för sig: hellre kromad Hollywood-action med ”Matrix”-effekter än något som faktiskt påminner om ett spel.

Min poäng här är att alla tv-spelsfilmer borde regisseras av galna tyska doktorer.

Exploaterar skiten ur spelen

Dr Uwe Boll sammanfattade en gång sin filmmakarfilosofi med de bevingade orden ”I want to be scared, intelligent, not boring, packed and surprising at the end.” Översatt till ett språk människor kan förstå betyder det att han byggt en karriär på att roffa åt sig alla tv-spelslicenser han kan komma över och med minimal budget exploatera skiten ur dem.

Att hela världen hatar honom för det är inget den gode doktorn tar liggande. Inga namninsamlingar i världen har kunnat sätt stopp för honom. Han bemötte en gång en sågning i Wired med orden ”du ser inte mod eftersom du är ingenting... gå till din mamma och knulla henne”. Han har gått regelrätta boxningsmatcher mot sina kritiker. Han har försökt få upp Michael Bay i ringen genom att kalla honom en ”fucking retard”. Bland det snällaste som sagts om honom på internet är att hans filmer dödar fler människor än cancer.

”Kommer hamna i Guantanmo”

Och till slut verkade den vanligtvis okuvlige Uwe Boll ha fått nog. Inför 9/11-parodin ”Postal” lovade han att det skulle bli hans sista film: ”Sedan är jag i Guantanamo bay.” Och i en annan intervju verkade han svårt modfälld: ”Jag är ärligt talat inte så sugen på tv-spelslicenser längre. Efter ’Far cry’ kanske jag slutar med tv-spelsfilmer. Så att alla blir glada.”

Ingenting gör mig gladare än att han inte levde upp till det löftet. Uwe Boll har många tveksamma egenskaper, men till skillnad från cancer – och alla andra tv-spelsfilmer någonsin – så är han åtminstone underhållande. Hans filmer är hysteriska kalkonmackor med extra ost, pårökta fritolkningar av förlagematerialet som bara kunnat uppstå i hjärnan som betraktar sig själv som filmvärldens skarpaste.

Borde tacka Boll

Och just nu behöver vi honom mer än någonsin. Hans sexig-vampyr-mot-nazister-epos ”Bloodrayne 3” framstår i år som vår enda räddning från söndermallade storbolagsproduktioner som ”Prince of Persia” och kommande ”Resident evil: Afterlife 3D”. Idag känns det mer relevant att starta namninsamlingar mot den industrialiserade bruckheimerfieringen av tv-spelsfilmerna än mot perifera galenpannor som åtminstone sätter en tydlig prägel på sina verk.

Uwe Boll själv har hela tiden insisterat på att vi borde tacka honom istället för att hata och hota.

Jag är den förste att erkänna att han hade rätt.