Vansinnigt stressigt – på ett bra sätt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-16
Enligt Tokyobaserade spelkritikern Tim Rogers står det så här på den japanska Amazon-sidan för ”Resonance of fate”:
”Känns som ett spel: är lätt att spela, och innehåller nivådesign som inte kommer stressa spelaren.”
De glömde tillägga att åren 1939–1945 var en rofylld och harmonisk period i Europas historia.
”Resonance of fate” utsätter spelaren för fler psykiska prövningar än jag trodde ett rollspel var kapabelt till. Jag tyckte ”Final fantasy XIII” var radikalt, men här är spelet som gör precis allt baklänges: storyn berättas splittrat och sporadiskt, hela kampanjen kan sägas bestå av sidouppdrag, man avancerar genom att klä världskartan i pusselbitar (som måste vara i rätt färg!), dör man kostar det pengar att fortsätta utan att ladda en tidigare sparning.
Och så har vi ett adrenalinstint stridssystem där tiden för eftertanke är minimal, insatserna skyhöga och finesserna ändlösa. Man styr tre karaktärer som i semi-realtid kan ränna runt och ladda upp sina skjutvapen och granater för attack. Nyckeln till stridsmaskineriets taktiska underrede är dock en speciell sorts kraftpoäng som låter en göra oblockbara räder där man voltar genom luften och mjukar upp fienderna med maskingevärseld. I praktiken fungerar kraftmätaren samtidigt som garant för karaktärernas mycket bräckliga hälsa. Problemet är bara att mätaren i spelets inledningsskede är så kort att man hela tiden är en knapptryckning ifrån döden.
Var glad att jag berättar det här för dig, för spelet kommer inte göra det. I början får jag hålla tillbaka tårarna när jag misslyckas med de mest banala sysslor bara för att jag inte förstår vad det egentligen är som begärs av mig. Det känns som att vara fången i ett främmande land – ett land där gatorna gödslats med landminor, och alla skyltar som förklarar hur man undviker dem är på swahili.
Det finns bara en lösning, och det är att ge upp. Sluta göra motstånd, acceptera de omänskliga straff man förväntas utstå, intala sig att det är en själv det är fel på. För till slut fattar man.
Och när jag väl når den punkten är jag så fast att tredje världskriget skulle kunna braka loss utanför mitt fönster utan att jag reagerade.