På gränsen till ett mästerverk

Valiant hearts: The great war är utformat för att spela på känslosträngarna

ÄVENTYR Det finns inget tillfälle i världshistorien då man talat om ”dålig fred”, men det finns flera exempel på ”goda krig”.

Första världskriget brukar ofta nämnas som det sista gentlemannakriget. Det är en simpel och förljugen bild som bygger på det korta avbrottet julaftonen 1914, när slagfältet för ett ögonblick överbryggades av psalmer mellan tyska och brittiska soldater. För en stund fanns mänsklighet. Nästa dag riktades karbinen mot samma män och allt började om.

Det sista gentlemannakriget var ett organiserat massmord som skördade 37 miljoner människoliv. Där senapsgasanfall och mänskliga sköldar mot kulspruteeld var beprövade taktiker. Där liken från Skagerrakslaget guppade runt i lager på vågorna, beskrivet med all önskvärd tydlighet i Selma Lagerlöfs ”Bannlyst”.

Förlorad oskuld

För kulturen sipprade igenom med sanningar i propagandans sprickor. Ingen som läst klassiker som ”Farväl till vapnen” eller ”På västfronten intet nytt” kan på allvar tala om gentlemannakrig eller ära.

På så vis ligger alltså litteratur med hundra år på nacken fortfarande före spelkulturen. Ja, vissa spel har börjat peka på den väpnade kampens ohyggligheter – även om det börjar bli tjatigt att ständigt återkomma till ”Spec ops: The line” som exempel – men som regel har krigsspelen känts propagandamässiga, avhumaniserande, rena skjutbanor med skyttegravsvallar som avgränsande flanker. Hyperrealism som ursäkt för att detaljstudera hur en skalle ser ut när den sprängs av helmantlad ammunition.

Lapptäcke av berättelser

Mot bakgrund av allt detta är ”Valiant hearts” på gränsen till ett mästerverk. ”The general cheer of the first hours dissipated into the fear of first combat”, säger berättarrösten i ett fantastiskt sätt att med några få ord klä förlorad oskuld inför krigets verklighet.

Ett lapptäcke av berättelser vävs samman av sex människors ödestrådar under första världskriget, och samtliga lotter beskrivs med ömhet, respekt och djup. Det är lika mycket interaktiv underhållning som historielektion (en liknande scen som den på julafton 1914 utspelar sig mellan den franske soldaten Emile och en tysk soldat, som tvingas till samarbete), spelmekaniskt är det samma pekande/klickande pussel- och äventyrsupplägg som förekommer i spel som ”Machinarium”.

Raka vägen till hjärtat

Men framförallt är det alltså gestaltningen som är den stora behållningen: känslan av utsatthet på slagfältet när man duckar mellan kulsprutesalvor och artillerikrevader är riktig, eftersom man bryr sig om karaktärerna. Den naivistiska uttrycksformen, avsaknaden av dialog, allt verkar för att vidröra de rena känslonerverna. Vägen till hjärtat genom magen, utan några längre omvägar via hjärnan – pusslen är så enkla att de aldrig får stå i vägen för berättelsen.

Förhandsrapporterna om ”Valiant hearts” har uteslutande skrivits i tårfläckad prosa. Som om skribenter tävlat om vem som snabbast kunde brista ut i gråt. Sådant är förstås enkelt att göra sig lustig över. Men när slutet kommer, när man inser hur människans cykliska önskan att förinta sig själv kommer att drabba kommande generationer, måste hjärtat vara gjutet i cement för att inte beröras.

Kristofer Ahlström