Ett slag i ansiktet
Uppdaterad 2011-12-21 | Publicerad 2010-11-05
Sonic 4 är halvkul – men
respektlöst mot fansen
PLATTFORM Morrissey.
Om du vill förstå Sonic, titta på Morrissey.
Jag kan inte komma på någon annan spelkaraktär som betyder så vansinnigt mycket för vissa och så försvinnande lite för precis alla andra. Det som började som en oskyldig crush någonstans i början av 90-talet har utvecklats till ett djupt infekterat förhållande där båda parter fastnat i en smärtsam symbios. Å ena sidan Sega, som vet att Sonic-spelen fortsätter sälja så länge de fortsätter släppa dem (jag antar att de försöker låta bli att tänka på VEM som köper dem). Å andra sidan Sonic-fansen, som av allehanda ljusskygga anledningar fortsätter klamra sig fast vid sin idol (i vissa fall bokstavligt) i vått och torrt. De debatterar färgen på hans ögonlock, de skriver erotiska noveller om honom, vissa försöker till och med gifta sig med honom. Sega vill inte ens kännas vid att de finns, men tar gärna emot deras pengar.
Det onda Nintendo
På sätt och vis är det inte så konstigt som det låter. Vi som hade Mega Drive när vi var små växte inte upp med Sega – vi växte upp utan Nintendo. Det känns rätt främmande idag, men Nintendo var en gång i tiden vad Electronic Arts eller Activision är för många numera. De var nästan allsmäktigt närvarande, utnyttjade listigt (vissa skulle säga ondskefullt) sin monopolställning, organiserade priskarteller och styrdes av en liten skrynklig demon med Japans djupaste fickor. Att vara emot Nintendo på 90-talet var som att vara emot, säg, globaliseringen idag. Man var hela tiden millimeter ifrån att börja kasta gatsten.
Hyllat av de oinsatta
Bär man på ärren från den här tiden – och det är vi många miljoner som gör – är det svårt att ta ”Sonic 4” med ro. Inte bara för att varje Sonic-revival automatiskt betraktas med extra stor skepsis (har han rätt färg på ögonlocken?!), utan även för att den här inte ens blandar in några av huvudmännen bakom den tidlösa 16-bitstrilogin. Att Sega nu släpper ett ”Sonic 4” är som om Morrisseys skivbolag skulle ha sagt ”vi är ganska trötta på Morrissey nu, så därför gör vi nästa Morrissey-skiva utan hans inblandning, med en Morrissey-imitatör i huvudrollen. Låt oss kalla den ’Vauxhall and I 2’.”
Föreställ dig sedan att denna skiva skulle passera helt ogranskad genom det kritiska filtret, hyllad av den oinsatta majoriteten som den comeback vi alltid längtat efter.
Som jag sa: svårt att ta det med ro.
Helt okej räcker inte
Det hör inte ens till saken att ”Sonic 4: Episode I” är ett av de senaste årens bästa 2D-plattformsspel (hur mycket det nu betyder). Det är fortfarande inte ett riktigt Sonic-spel. Det krävs inte ens att man är någon större kännare för att blixtsnabbt identifiera alla missar. Vissa av banorna ser mer ”Donkey Kong country” än Sonic ut. Inte ens Sonic själv ser ut som Sonic. Flera av hans animationer hade jag kallat skrattretande om jag inte haft närmare till gråten. Bandesignen pendlar tvärt mellan elegant och amatörmässig. Musiken går inte att beskriva med ord, man får ta till fysiskt våld för att ens komma i närheten.
Gatstenarna skulle vina genom luften vid det här laget om det inte vore för att Sonic-fansen redan gått vidare. När de inte är upptagna med att debattera Sonics ögonlock, skriva erotiska noveller om honom eller gifta sig med honom utvecklar de nämligen egna spel om honom. Spel som med en galnings besatthet (kanske för att de utvecklats av galningar) försöker bevara exakt det Sonic en gång stod för, medan han fortfarande stod för något alls. Spel som ”Sonic 2 HD”, ”Sonic fan remix” och ”Sonic & Knuckles 3D” (visserligen bara ett videodemo, men herregud – TITTA på det!).
Medan Sonic Team bara tränger djupare och djupare in i mörkret visar dessa människor att vi fortfarande kan drömma om en framtid då himlen är oskyldigt Sega-blå igen.