K-märkt arkadracing

Alfred Holmgren

Daytona USA är lika briljant nu som 1993

RACING Mitt i Xbox Live Arcades menydjungel står den: minnesstenen över Segas storhetstid. En ensam, gräll ikon som tornar upp sig bland alla skräpiga licenstitlar, banala pusselspel och återuppväckta icke-klassiker.

”Daytona USA” är en symbol för en tid då ”arkad” inte var liktydigt med barnsliga Iphone-spel och jaktsimulatorer. En tid då det ordet istället förknippades med de arkadhallar som just då var spelvärldens eget Klondike. En tid då i synnerhet allt Sega rörde vid blev till guld.

Spektakulärt stökigt

Redan 1992 års revolutionerande ”Virtua racing”, spelet som byggdes upp helt av enfärgade polygoner stora som plywood-skivor, hade Sega sina prioriteringar på rätt plats. Strävan efter den trovärdiga simulationen var tydligt underordnad underhållningsvärdet. Man brände hellre dyr datorkraft på att bygga upp ett animerat tivoli jämte banan än att göra bilen mer realistisk.

”Daytona” släpptes bara året därpå, men var så snyggt att det var som att gå från betamax till bluray över en natt. ”Virtua racing” fick snart en hyfsat trogen, om än svindyr, Mega Drive-konvertering – ”Daytona” var så futuristiskt att det skulle dröja ytterligare två konsolgenerationer innan det gick att återskapa i vardagsrummet.

Och det är inte svårt att förstå varför. Det är en spektakulärt stökig racer tonsatt med en orkester av 40 bråkiga Nascar-bilar (spelets fjäderlätta verklighetsförankring är grundad i loppet Daytona 500). Bredsladdarna slungar en kors och tvärs genom banor fyllda av slott, dinosauriefossil, ”Virtua fighter”-statyer och jättelika enarmade banditer. Fartkänslan är lika vidunderlig som bilduppdateringen är väloljad.

Sprudlar av glädje

Det finns en anledning till att jag beskriver ”Daytona” i presens. Efter 18 år är det fortfarande svårt att urskilja en enda rynka i kromet.

Till att börja med är XBLA-versionen enormt mycket snyggare än den till Saturn (jo, jag plockar fortfarande fram den ibland). Trots att det egentligen ser helt befängt ut är det ett fruktansvärt vackert spel; det utstrålar samma sorts nostalgiska värme som en Kalle Anka-kortfilm från 40-talet. Det är så älskvärt, så naivt, så sprudlande av glädje, så blint för alla tänkbara begränsningar. Hur många gånger man än brakar in i bergväggarna landar man alltid på alla fyra hjul med nosen riktad framåt.

Allt det här, det som gjorde originalet så fantastiskt till att börja med, känns betydligt mer intressant än de pliktskyldiga tilläggen utanför arkadläget. Till dem hör ett ”Outrun 2”-inspirerat uppdragsläge och den lika sinnessjuka som charmerande innovationen ”karaoke mode”, vilken via en textremsa låter en sjunga med i spelets legendariskt gräsliga musik medan man kör.

Om man hinner, vill säga. ”Daytona” är i sina bästa stunder ett rasande snabbt spel – motorn har fortfarande knappt hunnit vakna när hastighetsmätaren svischar förbi 250 kilometer i timmen. Parat med den nervösa styrningen och den konstanta strömmen av motståndare blir det svårt att jämföra med moderna racingsimulatorer. Det är egentligen bara marginellt mer realistiskt än Sonic-spelen. Fysiken är så främmande att det lika gärna hade kunnat utspela sig på månen.

Överlevde uppföljarna

Men efter ”Daytona” började Segas ambitioner långsamt segla ner till jorden igen. 1999 års snustorra simulator ”Ferrari F355 challenge” – en enorm pjäs med tre skärmar och realistisk rekvisita som drevs av sammanlagt fyra Naomi-bräden – satte effektivt punkt för företagets flummiga period. ”Road burning action”, parollen för ”Daytona”, hade utvecklats till något som mest liknade ett påkostat uppkörningsprov. Och det var innan Sega plötsligt bestämde sig för att börja nosa på ”Gran turismos” baklyktor med det bedrövliga ”Sega GT”.

Men ingen spelar ”Ferrari F355 challenge” eller ”Sega GT” idag. De är lika utdöda som Dreamcast-formatet, de sista servrarna sedan länge nedsläckta. Istället är det genom ”Daytona” och ”Sega rally” vi fortsätter återuppleva Segas guldålder – två halsbrytande historielektioner som påminner oss om att äkta kärlek aldrig kommer kunna mätas i polygoner.