Äntligen upprättelse

Alfred Holmgren

King of fighters XIII är spelet som föregångaren borde ha varit från början

BEAT ’EM UP Så här två år i efterhand framstår SNK:s påståenden om att ”King of fighters XII” skulle bli det ultimata 2d-spelet som ungefär lika rimligt som att despoten och massmördaren Kim Jong-il tog sig titeln ”den käre ledaren”.

SNK hade krystat i tre år innan ”King of fighters XII”, seriens högupplösta ”återfödelse”, slutligen såg dagens ljus. Tvärtemot förväntningarna blev det en av de tystaste revolutioner som iscensatts i spelvärlden. Det hade redan förflutit fyra år sedan alla andra gått över till hd-upplösning, och fightingfansen hade vid det här laget vant sig vid ”Blazblues” äckligt snygga grafik. ”King of fighters XII” möttes av blandad kritik och sålde i försvinnande små volymer, även för att vara ett beat ’em up. Till och med i Tokyos arkadhallar, där man mer eller mindre förväntade sig att alla skulle göra vågen när de nya kabinetten rullades in, verkade spelarna föredra ”Street fighter IV”, ”Virtua fighter 5 R” – och äldre upplagor av ”King of fighters”.

Favoriterna är tillbaka

Allt det här kan kanske förklara varför det tagit ytterligare ett par år för SNK att slicka sina sår och presentera en ny tronföljare i ”King of fighters”-dynastin. Och den här gången är det betydligt lättare att se vart all tid tagit vägen. Föregångarens magra karaktärsgalleri har utökats till nästan 40 karaktärer, inklusive saknade favoriter Yuri och Mai samt ”Fatal fury”-vettvillingen Hwa Jai. Onlineläget har förbättrats, medan flera kontroversiella spelmekaniska inslag bytts ut mot nya, bland annat möjligheten att utföra EX-specialare.

Svinfula effekter

Sånär som på de gräsliga menyerna, ett par riktigt lama bakgrunder och ett helt outhärdligt soundtrack är alltså ”King of fighters XIII” spelet ”King of fighters XII” borde ha varit hela tiden. Tyvärr sticker de fula fläckarna ut mycket mer än de hade gjort i ett annat spel än det här. Som fightingspelare kan man inte unna sig att vara någon grafikhora – kom ihåg att den här serien såg i stort sett identisk ut mellan 1994 och 2009 – men man hajar ändå till när det nästan hypnotiska flytet pyntas med svinfula specialeffekter, hafsiga bakgrundsanimationer och en del riktigt hysteriska färgkombinationer.

SNK har en lång väg kvar att vandra innan de lyckas matcha sina konkurrenters luxuösa presentation.

I övrigt förhåller sig ”King of fighters XIII” till andra spel som Michelangelos Pietà förhåller sig till en trädgårdstomte.