Så svårt att det lämnar bitmärken – i mobilen
Uppdaterad 2012-11-30 | Publicerad 2012-01-12
Super crate box till Iphone – ännu svårare än originalet
PLATTFORMSACTION Sju spänn låter som ett lågt pris tills man sitter med en Iphone full av bitmärken.
Redan att spela den ursprungliga pc-versionen av ”Super crate box” är en ungefär lika rogivande upplevelse som att lösa rubiks kub i ett störtande plan. Det är ”Donkey Kong” som om Idi Amin hade designat det – ett till synes oskyldigt retrospel fyllt av så mycket hat och sadism att ikonen nästan bränner hål i hemskärmen. Spelplanen är en orörlig ruta fylld av plattformar på vilka man steppdansar sig fram genom en växande störtflod av fiender. Målet är att samla så många som möjligt av de vapenlådor som slumpas fram här och var på banan. Kruxet är att man bara kan bära ett vapen åt gången. Tänk dig ett ”Mario kart”-lopp där du måste plocka upp varenda powerup, samtidigt som alla motståndare kör i motsatt färdriktning. Och dödar dig bara du nuddar vid dem.
Rysk roulette
De söta små fienderna rör sig inte smartare än rullande tunnor, men när dussintals av dem kryllar fram över skärmen i olika tempon känns det som en snabbspolad version av ens värsta mardrömmar. Att lära känna varje vapen – från pistolen till katanan till kulsprutan till granatkastaren – blir snabbt lika viktigt som i ”Halo”.
När sprängkraften skruvas upp får också ”Super crate box”, som egentligen ser ut och låter som vilken retrovurmande vansinnesplattformare som helst, ett galet drag av rysk roulette. Ofta hinner man knappt uppfatta vad det är för vapen man plockat upp förrän man trängs in i ett hörn och kramar avtryckaren. Baksidan av det är att man dör så ofta att ”Dark souls” framstår som Fia med knuff i jämförelse.
Löjligt nervöst
Tyvärr är det här extra sant i IOS-versionen. Produktbeskrivningen utropar stolt att spelet har ”The most accurate touch controls available!”, vilket är lite som att skryta om att man har världens minst dödliga form av cancer. Precis som i alla 2d-plattformare som någonsin spelats på en pekskärm pendlar det mellan frustrerande och oförlåtligt. I ett spel där man måste kunna hoppa och skjuta utan en nanosekunds tvekan blir det snabbt löjligt nervöst att hela tiden riskera att glida fel med tummarna.
Å andra sidan är frågan om du ens har någon telefon kvar att spela på när du väl kommer till den insikten.