Öppna ditt sinne – läs ”Huckleberry Finn”
Lägg ner handkontrollen. Läs en bok.
Tidigare i sommar anordnade filmkritikern Roger Ebert en omröstning på Twitter. Frågan var enkel: vad skulle du värdera högre – ett fantastiskt spel eller Mark Twains ”Huckleberry Finn”? Svaret verkade också enkelt för de 63,1 procent som föredrog det ej namngivna tv-spelet. Sannolikt hade nästan ingen av dem läst ”Huckleberry Finn” – och ingen av de som röstade på ”Huckleberry Finn” spelat ett bra tv-spel. Det hade inte ens Roger Ebert själv, som enligt egen utsago inte rört ett spel sedan 1995 års ”Cosmology of Kyoto” (vilket han dock uppskattade).
Det här belyser problemet med debatten som rasat sedan Ebert först började ifrågasätta spelmediets konstnärliga potential. Båda sidor har varit så upptagna med att befästa sina positioner – och hålla för öronen när meningsmotståndarna öppnat munnen – att ingen kunnat ge ett balanserat svar på huruvida ett bra spel kan tillskrivas ett lika stort värde som en klassisk film eller roman.
Journalisten och författaren Nicholson Baker har kanske inte heller svaret på den frågan, men han är något oväntat den som kommer med det första riktigt konstruktiva inlägget i debatten. I en artikel i New Yorker berättar Baker, 53, att han aldrig hade rört en spelkontroll förrän förra hösten. Och att han skäms för det. Sedan dess har han därför försökt ta igen en del av det han missat.
Det är en fascinerande resa att följa. Baker vänder och vrider på Xbox 360-kontrollen som om den vore ett ting från en annan värld. Han ställs inför utmaningen att hantera olika actionspel med hjälp av alla dessa knappar, och likställer det med ”att spela ’Blue rondo à la Turk’ på klarinett, sedan byta till tenor-sax, sedan oboe, sedan tillbaka till klarinetten.” Han suckar över utmärkelserna i ”Halo 3: ODST” – ”Killtacular”, ”Killtrocity”, ”Killimanjaro”. Han fnyser åt det misogyna frosseriet i ”God of war 3”. (”Det handlar överraskande mycket om att hugga mot halvnakna kvinnor, eller nakna halvkvinnor. När man ser kvinnobröst har man en ganska god uppfattning om att personen som brösten sitter på kommer dö fruktansvärt, och snart.”)
Men han finner vackra saker också. Han tappar nästan andan när han får se detaljrikedomen i ”Uncharted 2”. Han spelar ”Heavy rain”, och även om han har problem med klyschorna (”lite seriemord, lite personlighetsklyvning, lite minnesförlust”) protesterar han inte när David Cage jämför sig själv med Orson Welles. Och han utnämner de digitala gryningarna och solnedgångarna i ”Red dead redemption” till några av de vackraste avbildningar han sett.
Nicholson Baker säger aldrig rakt ut att spel kan vara konst, men hans tålamod och lyhördhet gör honom till ett föredöme för alla sidor i debatten om spelens plats på kulturkartan. Han ger inget facit, utan påminner oss istället om att det vilar på våra egna axlar att ge varje verk och ståndpunkt en ärlig chans innan vi dömer och raljerar. Att öppna våra sinnen istället för att sluta dem.
Själv tänkte jag börja med att läsa ”Huckleberry Finn”.