Förtjänar nåt bättre

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-11

Inte lika påkostat som ”The Beatles: Rock band”.

Green Day förtjänar bättre än så här.

I två dagar spelar jag igenom de 44 spåren – flera av dem flera gånger – utan att tröttna. Det är som om bandets punkpop är skapad enkom för att spelas med med en plastgitarr framför teven.

På sätt och vis är Green Day den naturliga uppföljaren till ”The Beatles: Rock band”. Frontmannen Billie Joe Armstrongs melodier låter ofta som en historielektion i popmusik från sextiotalet och framåt. I var och varannan låt hör man The Clash, Replacements, Queen, Ramones, Springsteen och Hüsker Dü. Och väldigt ofta just The Beatles.

Man kan självfallet inte invända mot att popluggarna från Liverpool fick förläggarnas allra dyraste behandling, massiv marknadsföring och pressens fulla uppmärksamhet. Eller mot att det Harmonix-utvecklade spelet göddes med outgivna rariteter, återskapade klassisk Beatles-mark och ritade upp påkostade drömlandskap.

”Green Day: Rock band” däremot, har du ens hört talas om det?

Och även om jag bara spekulerar i sånt som marknadsföringsbudget så vet jag att själva spelet inte alls känns lika exklusivt som förlagan. Du får albumen ”Dookie”, ”American idiot” och ”21st century breakdown”, plus ett gäng låtar från mindre kommersiellt lyckade plattorna ”Insomniac”, ”Nimrod” och ”Warning”. Men den nästan biografiska känslan från ”The Beatles: Rock band” uteblir – oavsett om Harmonix ritat rätt tatueringar på bandmedlemmarna under ”Dookie”-perioden.

Det kan man förstås inte lasta Green Day för.

De kan knappast jämföras med sina föregångare. Men i spelvärlden har John och Paul ingen chans mot Billie Joe.

ANNONS